Hattie

Bella tog med mig på teater ikväll som en kombinerad uppiggnings/ födelsedagspresent.
I nästan tre timmar satt jag som hänförd, skrattade så att tårarna rann och blev berörd på samma gång.
Livet är en djungel. Och faktiskt, när vi satt där i mörkret, kändes det just precis så.
Det hela förstärktes av en klar, men späd flickröst från raden ovanför som ogenerat sjöng med i avslutningssången: Gå din egen väg. Och med ens blev allt glasklart.
Jag tror att ett beslut har fattats med vissa påtryckningar från Bella.


Reflektion
*Varför liknar tjejerna på Weekday ett gäng knotiga bengetter?
*Inte heller Vivo tycks kunna stava till chèvre. Olyckligt.


Måste ha sömn nu.
Godnatt.