Hejdå
Nytt år. Ny blogg.
Här.
hattie.devote.se
Adieu, gula blogg.
Sista
Sådär ja. Då var allt packat och klart. Jag själv kommer inom en rimlig framtid att vara packad och glad.
Nyårslöfte 2009: Ge de snälla killarna en ärlig chans. Jag tror att dom är värda det.
Nyårslöfte 2009: Ge de snälla killarna en ärlig chans. Jag tror att dom är värda det.
Se upp, alla franskmän!
Okej. Snart ska vi säga hejdå. Snart.
Jag skickade precis iväg ett sms till Mr. Boggon och hans apa.
Ville bara höra ifall han fortfarande är i stan. Det är han! Han ringde upp mig, från sin franska (såklart) mobil till min svenska (såklart) mobil, den galningen.
Jag vågade inte säga att det antagligen skulle bli ett dyrt samtal. Nåväl. Det var ju inte så långt, trots allt.
Bruno fortsätter tiga. Jag undrar om han lever. Det vore verkligen synd annars.
11 minuter kvar nu. Sedan jävlar.
Paris. Befinner mig i chock.
Komma hem men ändå inte.
Paris, mon amour.
Se upp, alla franskmän!
Jag skickade precis iväg ett sms till Mr. Boggon och hans apa.
Ville bara höra ifall han fortfarande är i stan. Det är han! Han ringde upp mig, från sin franska (såklart) mobil till min svenska (såklart) mobil, den galningen.
Jag vågade inte säga att det antagligen skulle bli ett dyrt samtal. Nåväl. Det var ju inte så långt, trots allt.
Bruno fortsätter tiga. Jag undrar om han lever. Det vore verkligen synd annars.
11 minuter kvar nu. Sedan jävlar.
Paris. Befinner mig i chock.
Komma hem men ändå inte.
Paris, mon amour.
Se upp, alla franskmän!
Nyårskrönika.
Eftersom jag och mina fina väninnor snart lämnar landet (om nu någon råkat missat det) så kör jag en nyårskrönika idag istället för imorgon. Idag, den näst sista dagen på året.
2008 har varit ett konstigt år. Man kan säga att jag var lite på botten och aldrig riktigt nådde toppen igen.
Året inleddes i Berlin där det gamla året avslutades och det nya firades in med rysk champagne och skjutglada tyskar som smällde raketer så det tjöt i öronen.
Sedan var det ju det här med kärleken. Ungefär hela året har jag befunnit mig i en grå dvala.
Allra mest jobbigt var det förstås i början. Trots detta var det ändå förhållandevis torrt i ögonvrårna.
Senare inleddes den så kallade "bearbetningsprocessen" (påhittad psykologterm?) som kunde resultera i att jag störtade hem efter en utekväll, ramlade ner i sängen och grät smått hysteriskt.
Det är fortfarande lite grått. För att jag aldrig fick säga det där jag ville.
Det känns fortfarande lite grått. För att jag ändå saknar det som var ibland. Även om det inte var mycket.
Annars har jag återhämtat mig rätt väl, måste jag nog ändå säga. Och innerst inne har jag nog långsamt insett att livet går vidare. Det gör ju faktiskt det! Den erfarenheten tar jag med mig in i 2009.
2008 har även varit ett ambivalent år. Varje val jag ställts inför, varje beslut jag behövt fatta, har helt plötsligt känts som något livsavgörande. Ångest och oro över utbildning/pengar/karriär/framtid har seglat runt runt i huvudet under stora delar av året. Kanske hamnar jag rätt nästa höst. Kanske inte.
Jag vet ialla fall att jag inte dör av det.
MIn resväska och jag har flugit fram och tillbaka: Stockholm-Frankfurt-Seoul, Stockholm-Berlin (x2), Stockholm-Barcelona. Resväskan (som för övrigt är ett tillfälligt lån) har även åkt buss till Oslo. Avslutningsvis reser vi till Kärlekens Stad tillsammans, som ett slags tecken på vår eviga kärlek.
Snart väntar förhoppningsvis längre resor. Till varmare breddgrader.
Trots mycket fläng och släng och däng så finns många små magiska ögonblick från det gångna året värda att minnas.
Men dom sparar jag för mig själv så länge.
Nu är det snart slut. Nu stänger vi butiken. Slår in 2008 i glansigt papper och rött sidenband och lägger det bakom oss.
Vi ses nästa år!
2008 har varit ett konstigt år. Man kan säga att jag var lite på botten och aldrig riktigt nådde toppen igen.
Året inleddes i Berlin där det gamla året avslutades och det nya firades in med rysk champagne och skjutglada tyskar som smällde raketer så det tjöt i öronen.
Sedan var det ju det här med kärleken. Ungefär hela året har jag befunnit mig i en grå dvala.
Allra mest jobbigt var det förstås i början. Trots detta var det ändå förhållandevis torrt i ögonvrårna.
Senare inleddes den så kallade "bearbetningsprocessen" (påhittad psykologterm?) som kunde resultera i att jag störtade hem efter en utekväll, ramlade ner i sängen och grät smått hysteriskt.
Det är fortfarande lite grått. För att jag aldrig fick säga det där jag ville.
Det känns fortfarande lite grått. För att jag ändå saknar det som var ibland. Även om det inte var mycket.
Annars har jag återhämtat mig rätt väl, måste jag nog ändå säga. Och innerst inne har jag nog långsamt insett att livet går vidare. Det gör ju faktiskt det! Den erfarenheten tar jag med mig in i 2009.
2008 har även varit ett ambivalent år. Varje val jag ställts inför, varje beslut jag behövt fatta, har helt plötsligt känts som något livsavgörande. Ångest och oro över utbildning/pengar/karriär/framtid har seglat runt runt i huvudet under stora delar av året. Kanske hamnar jag rätt nästa höst. Kanske inte.
Jag vet ialla fall att jag inte dör av det.
MIn resväska och jag har flugit fram och tillbaka: Stockholm-Frankfurt-Seoul, Stockholm-Berlin (x2), Stockholm-Barcelona. Resväskan (som för övrigt är ett tillfälligt lån) har även åkt buss till Oslo. Avslutningsvis reser vi till Kärlekens Stad tillsammans, som ett slags tecken på vår eviga kärlek.
Snart väntar förhoppningsvis längre resor. Till varmare breddgrader.
Trots mycket fläng och släng och däng så finns många små magiska ögonblick från det gångna året värda att minnas.
Men dom sparar jag för mig själv så länge.
Nu är det snart slut. Nu stänger vi butiken. Slår in 2008 i glansigt papper och rött sidenband och lägger det bakom oss.
Vi ses nästa år!
Ladda upp
Pullan (Mia) har gått och blivit magsjuk. Alltså blir det no nyårsskålande med henne. Fan ta dig, galna kräksjuka.
Denna dag går om möjligt ännu långsammare än gårdagen. Ni vet när man sneglar på klockan, väntar i något som känns som en evighet och sedan sneglar på klockan igen. Den har tickat hela 17 minuter. 17 minuter som snarare känns som 17 timmar.
Men just idag gör det ingenting. För idag är det uppladdning som gäller.
Sista dagen på Hjemmet Mortensen. Lyssnar på musik på relativt hög volym här ute i min reception: Yael Naim och Edith Piaf. Bara för att. Jag kan nästan känna doften av färsk baguett här i receptionen. Rödtjutet i gommen. Svettlukt från Trüskel. Ah.
Jo just det. Gårdagskvällen slutade i ren och skär ilska med att jag stängde av datorjäveln och gick och lade mig.
Men först glodde jag lite på en dokumentär om rockabillykulturen på ettan. De var i Montreal. Då sög det till i magen.
Sådär lite försiktigt. Jag kan nog aldrig mer sätta min fot på Pop In. Risken att få en bestående nervkris där är alltför stor. Synd ändå. Jag älskar det stället.
Hursomhelst så kommer mina installationsproblem förhoppningsvis (jag bönar och ber) att vara lösta ikväll.
Har fått numret till dataexpert Viktor. Viktor är bra. Hoppas jag.
Denna dag går om möjligt ännu långsammare än gårdagen. Ni vet när man sneglar på klockan, väntar i något som känns som en evighet och sedan sneglar på klockan igen. Den har tickat hela 17 minuter. 17 minuter som snarare känns som 17 timmar.
Men just idag gör det ingenting. För idag är det uppladdning som gäller.
Sista dagen på Hjemmet Mortensen. Lyssnar på musik på relativt hög volym här ute i min reception: Yael Naim och Edith Piaf. Bara för att. Jag kan nästan känna doften av färsk baguett här i receptionen. Rödtjutet i gommen. Svettlukt från Trüskel. Ah.
Jo just det. Gårdagskvällen slutade i ren och skär ilska med att jag stängde av datorjäveln och gick och lade mig.
Men först glodde jag lite på en dokumentär om rockabillykulturen på ettan. De var i Montreal. Då sög det till i magen.
Sådär lite försiktigt. Jag kan nog aldrig mer sätta min fot på Pop In. Risken att få en bestående nervkris där är alltför stor. Synd ändå. Jag älskar det stället.
Hursomhelst så kommer mina installationsproblem förhoppningsvis (jag bönar och ber) att vara lösta ikväll.
Har fått numret till dataexpert Viktor. Viktor är bra. Hoppas jag.
Sämst
Blir alldeles modstulen, uppgiven. Frustrerad.
Hur ska jag någonsin kunna läsa grafisk design när jag fan inte ens kan installera ett program?
Försöker förtvivlat fixa till det. Men det vill sig bara inte. Försöker läsa mig till hur man ska göra i något som kan kallas för en instruktion. Allt framstår som rena grekiskan för mig. Det är bara ord som jag inte förstår. Alltså kommer jag inte vidare. Hur göra när man inte ens förstår hälften av de ord som står där?
Jag känner ingen som jag kan ringa som kan datorer. Inte i nuläget.
Hur ska jag nånsin klara en utbildning som kräver att du kan behärska datorer.
(Och med behärska menar jag inte att slå på dem).
Att det ska vara så krångligt. Varför går det inte bara att sätta in den lilla skivan, trycka på en knapp och så är allt klart för?
Måste allt krångla så?
Har dessutom bråkat med torktumlaren och min Spotifyuppkoppling dog helt tvärt när jag var som bäst inne i Detektivbyrån.
Fan.
Jag är bara sämst.
Klisterdag
Den här dagen har varit seg som klister och kola.
Jag har snokat bloggar och tradera och svarat lite i telefon.
Mina ögon har nu antagit en något fyrkantig form.
Om en halvtimme ska jag hem till min egen lägenhet, dammsuga, hetspacka (fast jag har redan skrivit en organiserad packlista mitt i tristessen här på jobbet så det ska nog gå smärtfritt) och sedan återigen bege mig hem till mor.
Jag har liksom fastnat där nu. Det är väldigt trevligt där.
Har också ett litet pirr i magen, som nästan gör lite ont.
Eventuellt är det Parisnerven som börjat göra sig ordentligt påmind. Alternativt har jag ätit något knasigt.
Jag hoppas på det första.
Snart alltså: hem och packa.
Ikväll: leka med Indesign, photoshop och illustrator.
Just nu önskar jag att jag hade en bil. Och framförallt ett körkort.
Jag har snokat bloggar och tradera och svarat lite i telefon.
Mina ögon har nu antagit en något fyrkantig form.
Om en halvtimme ska jag hem till min egen lägenhet, dammsuga, hetspacka (fast jag har redan skrivit en organiserad packlista mitt i tristessen här på jobbet så det ska nog gå smärtfritt) och sedan återigen bege mig hem till mor.
Jag har liksom fastnat där nu. Det är väldigt trevligt där.
Har också ett litet pirr i magen, som nästan gör lite ont.
Eventuellt är det Parisnerven som börjat göra sig ordentligt påmind. Alternativt har jag ätit något knasigt.
Jag hoppas på det första.
Snart alltså: hem och packa.
Ikväll: leka med Indesign, photoshop och illustrator.
Just nu önskar jag att jag hade en bil. Och framförallt ett körkort.
Finemang
Jag har haft det så fantastiskt fint i jul.
Fått fina paket, umgåtts med familjen, återsett vänner, lunchat, middagat, dansat.
På juldagen var "Söta gänget" ute och svirade någonstans i stockholmsnatten. Vi spillde drinkar och öl på varandra och hade det väldigt bra. Senare fick jag frukost på sängen bestående av nudlar, fyra kalla köttbullar och en ostmacka med pickles. Mycket innovativt.
Luften har liksom gått ur mig. Jag har varvat ner, dragit ner på tempot, kommit till ro. Det är en ovanlig känsla, men jag älskar den.
Därför var det en liten sorg att vakna imorse och inse att plikten väntade.
Ikväll ska här packas: dansskor och nagellack och glitter. Om två dar åker vi. Jag förstår det inte. Inte ett dugg.
Om två dar är vi i Paris. Och skålar förhoppningsvis i champagne från Franprix. Och nyper stjärt på Trüskel.
Ljuva Paris.
Fått fina paket, umgåtts med familjen, återsett vänner, lunchat, middagat, dansat.
På juldagen var "Söta gänget" ute och svirade någonstans i stockholmsnatten. Vi spillde drinkar och öl på varandra och hade det väldigt bra. Senare fick jag frukost på sängen bestående av nudlar, fyra kalla köttbullar och en ostmacka med pickles. Mycket innovativt.
Luften har liksom gått ur mig. Jag har varvat ner, dragit ner på tempot, kommit till ro. Det är en ovanlig känsla, men jag älskar den.
Därför var det en liten sorg att vakna imorse och inse att plikten väntade.
Ikväll ska här packas: dansskor och nagellack och glitter. Om två dar åker vi. Jag förstår det inte. Inte ett dugg.
Om två dar är vi i Paris. Och skålar förhoppningsvis i champagne från Franprix. Och nyper stjärt på Trüskel.
Ljuva Paris.
Vedervärdigt
Okej. Jag vet att det handlar om Expressen. Då finns det egentligen inte så mycket att bli varken förvånad eller upprörd över.
Ändå läser jag Expressen på webben när jag hänger på jobbet. För att det är enkelt, lättläst och ibland totalt jävla intelligensbefriande. Precis så som man själv behöver vara ibland.(Låt den som aldrig läst Expressen kasta första stenen).
Nåväl.
Surfar in där nu och hittar detta: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1412184/forsta-julen-utan-barnen-for-emma
(Länkjäveln fungerar inte igen).
Här har ni ett exempel på journalistik på riktigt låg nivå. Det är helt vedervärdigt.
Människan, förlåt, Emma, har genomgått ett trauma som vi som står utanför inte ens kan föreställa oss hur mycket vi än försöker.
Hon befinner sig fortfarande i chock. Hon väljer att prata med pressen. Kanske för att det är en del i hennes läkningsprocess.Kanske för att hon känner att det finns behov. Kanske för att hon vill dela med sig. Försöka ge oss andra en liten inblick i hennes liv och vad det innebär. Visst, fine, jag förstår allt det här och respekterar det.
Det är inte henne det handlar om. Utan Expressen. På Poppius hade vi en etik och moral-lektion där vi bland annat diskuterade vilket ansvar en journalist och en tidning har.
Återigen ett tydligt exempel på att Expressen inte tar sitt ansvar när de väljer att skriva om och publicera såna här saker som smaskiga historier.
Vedervärdigt, tycker jag. Men det tycks inte spela någon roll. För Expressen är en så kallad "kvällstidning" (läs skittidning alternativt skvallerblaska) och lyckas därför ta sig helskinnad genom det mesta. Allt förlåtet, liksom.
Jäkla skit att jag missade Expressen-föreläsningen.
Nä. God Jul nu!
Ändå läser jag Expressen på webben när jag hänger på jobbet. För att det är enkelt, lättläst och ibland totalt jävla intelligensbefriande. Precis så som man själv behöver vara ibland.(Låt den som aldrig läst Expressen kasta första stenen).
Nåväl.
Surfar in där nu och hittar detta: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1412184/forsta-julen-utan-barnen-for-emma
(Länkjäveln fungerar inte igen).
Här har ni ett exempel på journalistik på riktigt låg nivå. Det är helt vedervärdigt.
Människan, förlåt, Emma, har genomgått ett trauma som vi som står utanför inte ens kan föreställa oss hur mycket vi än försöker.
Hon befinner sig fortfarande i chock. Hon väljer att prata med pressen. Kanske för att det är en del i hennes läkningsprocess.Kanske för att hon känner att det finns behov. Kanske för att hon vill dela med sig. Försöka ge oss andra en liten inblick i hennes liv och vad det innebär. Visst, fine, jag förstår allt det här och respekterar det.
Det är inte henne det handlar om. Utan Expressen. På Poppius hade vi en etik och moral-lektion där vi bland annat diskuterade vilket ansvar en journalist och en tidning har.
Återigen ett tydligt exempel på att Expressen inte tar sitt ansvar när de väljer att skriva om och publicera såna här saker som smaskiga historier.
Vedervärdigt, tycker jag. Men det tycks inte spela någon roll. För Expressen är en så kallad "kvällstidning" (läs skittidning alternativt skvallerblaska) och lyckas därför ta sig helskinnad genom det mesta. Allt förlåtet, liksom.
Jäkla skit att jag missade Expressen-föreläsningen.
Nä. God Jul nu!
Parisvibbar
Nu vill man ju bara virvla ut i Parisnatten och dansa i skor med skyhöga klackar.
http://www.youtube.com/watch?v=BLTS0tcqgZE&feature=related
Länkjäveln fungerar inte. Copy paste helt enkelt.
Julen
Äntligen börjar lite julstämmning infinna sig. Det beror nog mest på att jag byggt bo hemma hos min mor.
På morgnarna tänder hon levande ljus i köket och jag får äta ordentlig frukost, ingen ta-en-macka-på-vägen-i-tunnelbanevagnen-frukost. Utan riktig frukost. Med ost och allt. Igår hade vi julpyssel och slog in prassliga paket och krullade presentsnören. När jag kilar iväg till plikten framåt halv åtta-tiden står min mor och Pelle i dörren och vinkar hejdå. Detta är mycket, mycket trevligt. Ibland är det skönt att inte vara ensam.
Jag är skilsmässobarn. Därför har jag sedan ett antal år tillbaka rynkat på näsan åt allt som haft med julen och dess bestyr att göra. Hatat glögg och pepparkakor och julgran och tomtenissar. Men i år måste jag erkänna att det faktiskt till och med känns lite mysigt, Ernst-mysigt liksom. Jag håller väl på att bli vuxen. Kanske är det så.
På morgnarna tänder hon levande ljus i köket och jag får äta ordentlig frukost, ingen ta-en-macka-på-vägen-i-tunnelbanevagnen-frukost. Utan riktig frukost. Med ost och allt. Igår hade vi julpyssel och slog in prassliga paket och krullade presentsnören. När jag kilar iväg till plikten framåt halv åtta-tiden står min mor och Pelle i dörren och vinkar hejdå. Detta är mycket, mycket trevligt. Ibland är det skönt att inte vara ensam.
Jag är skilsmässobarn. Därför har jag sedan ett antal år tillbaka rynkat på näsan åt allt som haft med julen och dess bestyr att göra. Hatat glögg och pepparkakor och julgran och tomtenissar. Men i år måste jag erkänna att det faktiskt till och med känns lite mysigt, Ernst-mysigt liksom. Jag håller väl på att bli vuxen. Kanske är det så.
Fortsatt lugnt i Bregottfabriken
Jag har fyra olika chefer. Fyra olika jobb.
En av de fyra är mäktigt förvirrad. Nu har vi äntligen bokat tid för lite jobbgenomgång. Det tog bara ungefär drygt två veckor att enas om dag, plats och tid. Man kan få eksem för mindre.
En annan tanke som flugit genom min hjärnverksamhet idag är det här med one-night-stands.
Ursäkta, det kanske blev känsligt för någon här nu.
Hursomhelst. Är det inte underligt egentligen, att man på morgonen skiljs åt med en tafatt kram i dörren, när man tidigare delat både tandborste och annat. Jag menar, hur mycket mer privat än så kan det bli? Hur mycket närmare kan man komma någon, tekniskt sett?
Och sedan. En fjösig liten kram till avsked. Är inte det konstigt?
I väntan på....
...det här!!!
2 timmar kvar nu.
Nedräkning...
Äter världens mest fullproppade lunchsmörgås.
Den består av:
En ciabatta (till storleken ungefär som en skosula)
Mozzarellaost
Prickig korv
Soltorkade tomater
Svarta oliver
Sallad
Gurka
Tomat
Paprika
Persilja (??)
Som om smörgås-görarna inte riktigt kunde välja vad som skulle finnas på den här mackan. Så de slängde på allt de kunde hitta.
Dagens mest intressanta fundering!
Bara 4 timmar kvar nu...
Kleptoman
Gårdagens skörd:
En röd sjal.
En LP-skiva.
Två bitar från en trasig Rubiks kub.
En karl.
Snart
Snart är hon borta, Fröken Fläng. Om en liten liten stund packar hon ihop sin väska, all stress och press, alla bekymmer och så Poff! Så går hon upp i rök.
Ordet frihet hänger i munhålorna. Vill ut och skrika till hela världen: "Jag är fri!!!!!"
Nu återstår bara lite panikartad shopping av de sista julklapparna, lite jobb, lite mer jobb, lite träning av bukfettet och kanske en och annan krogrunda.
Men sedan är allt över. Jag ska inta horisontellt läge och sträckläsa böcker, äta seg kola som fastnar i tänderna, glo på TV och bara vara. Helt enkelt.
Sedan drar vi till Kärlekens Stad. Då börjar liksom livet igen.
Har aldrig varit så här lycklig. Fröken Fläng, jag saknar dig inte.
Ordet frihet hänger i munhålorna. Vill ut och skrika till hela världen: "Jag är fri!!!!!"
Nu återstår bara lite panikartad shopping av de sista julklapparna, lite jobb, lite mer jobb, lite träning av bukfettet och kanske en och annan krogrunda.
Men sedan är allt över. Jag ska inta horisontellt läge och sträckläsa böcker, äta seg kola som fastnar i tänderna, glo på TV och bara vara. Helt enkelt.
Sedan drar vi till Kärlekens Stad. Då börjar liksom livet igen.
Har aldrig varit så här lycklig. Fröken Fläng, jag saknar dig inte.
Sanningen om Titanic
När jag var 12 år var Titanic min absoluta favoritfilm i universum ungefär. Leonardo Di Caprio var min första stora kärlek.
Jag och min kompis Sanna var smått hysteriska, men ack så trogna, fans och plöjde varenda tidning upp och ner som innehöll ordet Titanic eller Leonardo Di Caprio. Vi följde allt bakom kulisserna-skvaller. Läste om tabbar som gjorts i filmen som man kunde se om man tittade riktigt noga. Jag minns dem fortfarande. Och ser dem fortfarande.
Vi skrev dikter om Titanic, klippte ut alla bilder vi kunde hitta på Leo (som vi kallade honom). Klistrade och tejpade in i filofaxerna. Tapetserade dörrar med Titanic-relaterade affischer. Spelade soundtracket på repeat.
För att inte tala om hur många gånger jag såg filmen. Och varenda gång grät jag.
Killarna i klassen tyckte såklart att det var löjligt. Hallå, det är ju bara en film faktiskt och det är ju fan rätt åt den där Leo Di Caprio att han dör i slutet och det är ju ändå bara en film!!!
Ja. Jag vet. Men jag var 12 år! Bara barnet! Dödligt förälskad i Leonardo Di Caprio.
Så jag trodde att jag hade läget under kontroll igår när jag tittade på Titanic tills jag skämdes. Men det var så längesen sist.
Den första timmen ungefär håller jag mig sysselsatt med annat, men det gör inte så mycket. Början är precis lika långsam som den var när man var 12 år.
Sista timmen är jag praktiskt taget passagerare på båten. Fångad, uppslukad. Med bultande hjärta och munnen halvöppen väntar jag med spänning på fortsättningen. När vattnet väller fram och krossar allt i sin väg håller jag desperat andan för mig själv där jag ligger nerbäddad i sängen.
Och jag knyter händerna så att knogarna vitnar och ber tysta böner om att de ska klara sig, Jack och Rose.
Fast jag vet att det kommer gå åt skogen. Ialla fall för Jack.
Jag vet ju att han inte kommer att överleva det här. Han kommer med blåfrusna läppar stamma fram sina sista ord till Rose innan han fryser fast på den där jäkla vrakdelen.
Det kommer att gå åt skogen.
Och sen kommer slutet. Jag gråter floder i min ensamhet. Ett helt nattsvart hav gråter jag över två påhittade människors öden. En sådan vacker historia. Med ett så sorgligt slut. Jag grinar högt i min säng och förvandlas till 12-åringen Hattie som älskar Leonardo Di Caprio över allt annat på jorden och som om kvällarna skriver dikter om Titanic i en bok med slitna pärmar.
Jag har nog aldrig riktigt kommit över det här.
Jag och min kompis Sanna var smått hysteriska, men ack så trogna, fans och plöjde varenda tidning upp och ner som innehöll ordet Titanic eller Leonardo Di Caprio. Vi följde allt bakom kulisserna-skvaller. Läste om tabbar som gjorts i filmen som man kunde se om man tittade riktigt noga. Jag minns dem fortfarande. Och ser dem fortfarande.
Vi skrev dikter om Titanic, klippte ut alla bilder vi kunde hitta på Leo (som vi kallade honom). Klistrade och tejpade in i filofaxerna. Tapetserade dörrar med Titanic-relaterade affischer. Spelade soundtracket på repeat.
För att inte tala om hur många gånger jag såg filmen. Och varenda gång grät jag.
Killarna i klassen tyckte såklart att det var löjligt. Hallå, det är ju bara en film faktiskt och det är ju fan rätt åt den där Leo Di Caprio att han dör i slutet och det är ju ändå bara en film!!!
Ja. Jag vet. Men jag var 12 år! Bara barnet! Dödligt förälskad i Leonardo Di Caprio.
Så jag trodde att jag hade läget under kontroll igår när jag tittade på Titanic tills jag skämdes. Men det var så längesen sist.
Den första timmen ungefär håller jag mig sysselsatt med annat, men det gör inte så mycket. Början är precis lika långsam som den var när man var 12 år.
Sista timmen är jag praktiskt taget passagerare på båten. Fångad, uppslukad. Med bultande hjärta och munnen halvöppen väntar jag med spänning på fortsättningen. När vattnet väller fram och krossar allt i sin väg håller jag desperat andan för mig själv där jag ligger nerbäddad i sängen.
Och jag knyter händerna så att knogarna vitnar och ber tysta böner om att de ska klara sig, Jack och Rose.
Fast jag vet att det kommer gå åt skogen. Ialla fall för Jack.
Jag vet ju att han inte kommer att överleva det här. Han kommer med blåfrusna läppar stamma fram sina sista ord till Rose innan han fryser fast på den där jäkla vrakdelen.
Det kommer att gå åt skogen.
Och sen kommer slutet. Jag gråter floder i min ensamhet. Ett helt nattsvart hav gråter jag över två påhittade människors öden. En sådan vacker historia. Med ett så sorgligt slut. Jag grinar högt i min säng och förvandlas till 12-åringen Hattie som älskar Leonardo Di Caprio över allt annat på jorden och som om kvällarna skriver dikter om Titanic i en bok med slitna pärmar.
Jag har nog aldrig riktigt kommit över det här.
Gårdagens bästa
" Hattie, idag har jag ingen snopp."
Klara 3 år
Proffset
Jomenvisst. Visst kan jag Indesign.
Visst kan jag Indesign så pass bra att jag klarar av att hjälpa till lite med en katalog.
Visst kan jag Indesign så pass bra att jag kan göra typ halva katalogen själv.
Ja visst. Inga problem där inte. Inga som helst problem.
Visst kan jag Indesign så pass bra att jag klarar av att hjälpa till lite med en katalog.
Visst kan jag Indesign så pass bra att jag kan göra typ halva katalogen själv.
Ja visst. Inga problem där inte. Inga som helst problem.
Om att göra slut
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5147525
Sandra skriver om att göra slut på sin blogg.
Jag tycker det är så fint skrivet, hur det faktiskt verkligen känns. Bara så på pricken rätt.
Sandra skriver om att göra slut på sin blogg.
Jag tycker det är så fint skrivet, hur det faktiskt verkligen känns. Bara så på pricken rätt.