Hattie

Att vara spontan är något som jag tycker mycket om, men det händer alltför sällan nuförtiden när man har en almanacka fylld med tråkiga vardagssysslor som måste uträttas.
Spontan är bra. Och spontanitet är ett så fint ord. Spontanitet.

Jag fångade upp Leo på ett fik på Götgatan igår någonstans på eftermiddagen. Vi drack kaffe och bollade frågor om livet i största allmänhet, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Leo bjöd på spagetti och köttfärssås utan kött. Gula villan hade stängt för påsklov (sedan när har studenter  påsklov förresten?) så det blev SK istället, ingen chic klubb direkt, utan bara hederliga gamla Söderkällaren.
Carmen måste undvikas ett tag, eftersom mitt senaste besök där slutade med att jag stod och hängde över bardisken och skrek ut kärleksförklaringar till min vän Josef. Mycket illa. Mycket alkoholförgiftat infall.
Så SK blev det. Där finns också billig öl. Billig öl för fattiga studenter.
Jag blev odräglig. Alkoholdemonen slog till med full kraft. Han tvingade mig att säga och göra en massa dumma, omogna saker.
Hur du blir av med en kille på 10 dagar.
Jag  hade kunnat spela huvudrollen där. För jag har på något mystiskt vis blivit expert på området.
Hur man blir av med en kille inom loppet av fem timmar snarare.

För att kompensera upp mitt odrägliga beteende igår gick jag och köpte lakan och dukar på Hornsgatan.
Hur många vuxenpoäng får jag för det?

I eftermiddag ska jag  leka med Lotta.
Jag lovar att inte vara odräglig.

Det känns annorlunda. Kallt ute, men varmt inne. Någonting som legat och vilat mycket länge har långsamt börjat röra på sig. Det sträcker på sig, gäspar lite och slår upp ögonen. Snart vill det ut.
Äntligen.


You smell like Paris.

Men så vad vill jag då?
Det måste jag inte veta än. Inte alls.
Är trött på dramatik. Trött på att tänka. Trött på att vara arg. Trött på att undra. Trött på att känna någonting överhuvudtaget.
Tänk om hjärnan hade en off-knapp! Så skönt. Då kunde man stänga av skiten.
Men så vad vill jag då?
Gå på bio och hålla handen?
Äta chips, smula framför teven?
Prata om livet?
Prata om döden?
Prata?
Inte vakna ensam om natten?
Hur ska man kunna veta egentligen.

Bella sitter i Parc Monceau, i solen.
Om vi ändå kunde byta. Byta liv, bara för några timmar eller så.

Je veux quoi. Je veux bajs.

Ibland brukar jag tänka att livet är lite som en film. Att någon har regisserat mitt liv, bestämt vad som ska hända, sagt åt mej hur jag ska bete mej. Allt är redan förutbestämt och jag spelar huvudrollen i filmen om mitt liv.
Gick hem i regnet och lyssnade på klysch-låt. Lyssnade och tog till mej varje ord och tänkte: "Exakt såhär är det ju. Det är ju mej det handlar om." Mitt liv, är det bara en klyscha?
Något jag inte kan bestämma över själv. Allt det som sägs är inte mitt. Utan regissörens.
Är det så?

I svåra stunder i livet (klyschigt eller inte) så kan det vara skönt att ha:

1. En personal bodyguard som skyddar en från allt ont. Exempelvis psykopater som anfaller på dansgolvet. Eller fula eskimåkvinnor med tennisracketshoes.
2. En matchmaker som hittar lämpliga karlar åt en. Ibland kan dock detta gå väldigt fel, om matchmakern i fråga inte gjort bra research innan själva matchmakingen.
3. En flummig kurs att falla tillbaka på. En kurs som låter en sväva fritt ute i rymden. Inget är rätt. Inget är fel. Typ.
Idag har jag skrivit om fisken Hugo. Mycket kreativt, mycket befriande.

"Fisken Hugo har alltid haft en fascination för kvinnokläder. Kjolar i tyll, mikroskopiska partytoppar i kulörta färger. Paljetter och glitter. Prickar och ränder.
Han brukar klä sig i klänning ibland, fast i smyg när ingen ser på. Favoritklänningen är ljuvligt laxrosa och matchar Hugos fjäll utmärkt. Han speglar sig i akvarieglaset, nöjd över det han ser. I den här klänningen är han oövervinnerlig, oslagbar. Han måste simma några extra glädjevarv, runt runt. Inga djup är för djupa för honom nu. Inget sjögräs för trassligt."

Jag älskar min transvetit-fisk Hugo. Och det bästa av allt är att det är jag som har skapat honom.
Jag har regisserat Hugos liv. Jag är regissören, som bestämmer vad som ska hända. På fredag ska jag slänga på honom dansskorna och läppstiftet och låta honom rumla runt i Stockholmsnatten.
Det är skönt när man kan regissera någon annans liv ibland.

Tepu i baren! Dig tycker jag inte om.
Kanske hade allt varit annorlunda om jag var 2 meter lång.
När jag blir rik och berömd och sitter i morgonsoffan (förslagsvis hos Malou) så ska ni allt få se.
Ibland är det svårt att stå för sina 145 centimeter. Särskilt sådana dagar när livet redan luktar bajs.
Då är det svårt att ducka för alla kommentarer. Alla dessa idioter.
I morgonsoffan får jag min revansch. Ska skriva en bok om er. Funderar redan på lämplig titel.
Eller nej. En bok är ni inte värda.
Försöker hålla ryggen rak istället, gå ur det hela med värdighet.
Men ni ska veta att det sårar. Fula tepu.
Du är ändå bara avundsjuk.

Sommarjobb.

-Do you need frog-staff?
-I will hire you as soon as you get off the plane.

Good to know.

Havet är fullt av fiskar. Fula fiskar. Torskar, gäddor och abborrar.
Men jag ska nog fånga en liten sill ändå.
Hoppet är inte ute.
Det finns ju massor av makrill och lax och brax och idioter.
Någon ska jag väl lyckas fånga.
När havet är fullt.