Hattie

Berlin! För i helvete.

Gratis buffé, alkohol, presentutdelning och shopping i taxfree-butikerna på terminal 5.
Det tindrar i ögonen på damerna, de ser ut som förväntansfulla barn på julafton som väntar på tomten.
Mamma, mamma när kommer tomten?
Nej men ooh, så gott det här var då! Vad var det för något spännande? En friterad boll liksom, med risotto inuti. Mmmm.. Och pilgrimsmusslor i stiliga glas! Vilken trevlig idé att lägga upp det i glas! IKEA har ju billiga glas, det kanske man borde göra någon gång nu innan jul..
Mina öron trillar av. Mamma och jag har ömsöm fnissat ömsöm höjt på ögonbrynen. Och haft trevligt.
Framme vid presentborden är det nästan krig. Det trängs och plockas med ivriga fingrar. Alla vill ha presenter. Presenter!
Bussfärden ut till självaste terminal 5 är som rena rama chartern. Damerna jublar och klappar i händerna.
Det känns lite varmt i hjärtat, men samtidigt vemodigt.
Årets happening. Julklappskväll på Radisson SAS.

Mamma, när kommer tomten?

Det är en vacker morgon. Frosten ligger fortfarande kvar på bilarna och glimmar som tusen miljoner miljarder glasskärvor i solljuset.
Jag ligger i sängen och slickar mina sår.

Lotta och jag har en tradition. En tradition som vi tyvärr måste lägga ner, bara en vecka efter att den fötts.
Vi har nämligen inga gränser när vi är tillsammans. När vi slår våra kloka huvuden i hop kan vi göra storverk.
Vi bubblar av idéer, sprudlar och alltihop verkar sådär rimligt. Logiskt. Realistiskt. I sällskap med alkoholdemonen.
Dagen efter verkar det som om alla de där bra idéerna, de som för ett par timmar under gårdagen kändes helt revolutionerande för mänskligheten, bara är skräp. Vi har blivit förgiftade av alkoholdemonen.
Alkoholdemonen kan få en att göra de mest underliga, förvirrade, men också trevliga saker.

Alkoholdemonen bestämde tillslut att kvällen skulle avslutas med en taxifärd.
 250 kronor fattigare är jag nu efter att ha tappat vett och sans och tidsuppfattning så att taxametern hunnit ticka iväg till 91 kr. En kvart försenad rullade jag in i taxin.
Vi pratade om livet, jag och taxichauffören. Den här känslan av att vilja dela med sig av hela sitt liv till främmande människor är också en följd av alkoholdemonens framfart. Det kändes till exempel helt naturligt att berätta om problemet med elektriciteten i min lägenhet. Taxichauffören verkade mycket förstående.
Väl framme ansåg jag att han hade varit så förstående och snäll att han förtjänade lite dricks. Så jag tömde min rosa plånbok på småpengar och gav honom hela 5 kronor. Eller om det var 5,50?
Billig terapi ialla fall.

15 alvedon senare känner jag mig redo att inta halvliggande position i soffan med pizza, chips, Fucking Åmål och världens bästa Hedvig som sällskap.




Release me.

Jag kommer inte upp ur sängen. De mjuka lakanen slukar mig, håller fast mig, omsluter mig där jag ligger och kämpar förgäves för att få liv i kroppen som känns som ett cementblock.
Viftar lite på en tå. Inget händer. Försöker sträcka ut armen. Inget händer där heller. Ligger kvar, blundar och låter väckarklockan ringa, ringa, ringa...

Behöver solterapi. Behöver sol. hav, värme, känna sanden rinna mellan fingrarna. Inte tiden.
Nu är det bara tiden som rinner iväg och jag ligger kvar och låter det ske.

Jag lusläser tidningen, ser på nyheterna, dokumentärer om elände, allt för att få min vardag att blekna i jämförelse.
Mörkret håller på att sluka mig med hull och hår, det är de små sakerna i livet som driver mig just nu.
En lunch med en god vän, ett leende från den lilla solstrålen i hennes famn, ett glas med ett innehåll som bränner i halsen, musik som får min kropp att le och får mig att vilja vifta på tårna. Kleta med färger. Vad som helst.
Något som inte är det som jag håller på med just nu. Eller det jag borde göra. Eller det jag måste.

Men don´t worry,people. Snart kommer jag igen.

Efter linsgryta (studentmat),ris och soya i massor väntade Gula Villan.
Tillbaka till 90-talet. Vi "sittdansade" hela kvällen, som Leo så fint kallade det. Som galningar studsade vi upp och ner, fram och tillbaka på våra stolar och skrålade i kapp till Backstreet Boys, Hanson (utan s), E-type och en massa andra gamla godingar. Nostalgin var på topp. Ölen tog slut. Utbytesstudenterna fullast på stället. Snön föll utanför. En kille med "fetish för korta tjejer" tyckte inte att jag skulle gå hem. Jag sa att jag var upptagen och gick.
Am I?


Inte ens det bästa smink kan hjälpa detta arma ansikte idag. Har svarta ringar långt ner på kinderna.
Jag gör ett tappert försök ialla fall.
Snart lunch med Oliver. Sedan kramas lite med Elin.
Middag hos Mary.
Titta, jag har faktiskt kompisar.