Varmkorv boogie
Nu har jag bokat. Den 28 februari flyger jag.
Lina2 har återigen varit hos vår Madame och skrivit checkar och småpratat. Hon älskar oss.
Två intensiva dagar med många kära återseenden har förflutit. Jag har mest varit arg.
I fredags lyckades jag ialla fall tjata mig till en gratis varmkorv (med ketchup och senap) av en korvgubbe på Kungsgatan. En verklig bedrift om jag nu får lov att skryta.
-Snälla, jag kan väl få en korv? (Hundögon och lååånga sorgsna blickar under lugg). Jag har inga pengar. Bara på kortet. Tar du kort? Nähä.. Men jag är jättehungrig (dramatik). Jag har inte ätit på jättelänge. (Lätt darr på underläppen läggs till för att förstärka intrycket av hjälplös och hungrig person). Jag kan väl få en korv. Snäääälllaaa?
Vi är kompisar nu, jag och korvgubben.
Lägesrapport: Bostad finnes
Högst upp på sjätte våningen med ett litet snedtak, fönster och cériserosa gardiner ligger det.
Om man är lång kan man se Sacre Coeur från fönstret. Om man är kort ser man bara knopparna på tornet, men vad gör det?
Jag har hittat ett hem.
Gårdagen var nog den mest intensiva dagen i mitt liv. Jag flängde fram och tillbaka, till öst och till väst, som en tok. Och jag vågar nog påstå att jag numera är några erfarenheter rikare.
Om rummet som du ska flytta in i stämmer in på något av följande påståenden så avråder jag starkt.
1. Det luktar kattpiss i rummet. Sådan där frän kattpiss-lukt som inte försvinner hur mycket man än skurar.
2. Rummet, som enligt annonsen ska vara "möblerat", består av en säng och en byrå. Slut.
3. Rummets klädkammare är nästan lika stor som själva rummet.
4. Det står en mikrovågsugn och en bergsprängare från 80-talet inne i klädkammaren. (Party party)
5. Mikrovågsugnen är också det enda "köksredskap" som finns och det är där du ska tillreda din mat under tre månaders tid.
Jag och Lina avrådde oss själva och flydde fältet.
Trötta, uppgivna och smått desperata/hysteriska/nära sammanbrott (jag alltså) bestämde vi för att styra våra steg mot Pigalle igen, mot en bar med nästintill gratis öl, för att muntra upp oss.
Och jävlar, vad muntra vi blev. Det som hände sedan är en lång historia.
Men huvudsaken är att jag numera har ett hem i Paris. Mitt hem.
Nu kan jag åka hem med lättare hjärta, utan ångest. Mission completed.
Det är sol idag.
Lägesrapport: bostadssituation Paris
Först bar det av mot Svenska kyrkan för att se vad deras anslagstavla hade att erbjuda. En hel del visade det sig och jag samlade namn och nummer för brinnande livet. Nästa stopp: The phonehouse för att köpa franskt SIMkort. Detta land. Sedan när måste man visa legitimation för att överhuvudtaget få köpa ett SIMkort?
Nåväl. Vi drog vidare mot Place des Ternes (jag var redan trött i huvudet) och Lina passade på att lämna in sitt CV i några trevliga butiker. Nytta, alltså. Sedan blev det nöje. Det vill säga mat. Vi stod och valde i flera år. Det resulterade slutligen i en minipizza och baguett med chèvre. Den enkla måltiden gjorde oss trötta så vi blev tvungna att sätta oss ner på ett (svindyrt) café och ta en kaffe.
Där lyckades vi mobilisera våra krafter och efter det var vi redo för Amerikanska kyrkan.
En promenad i solen gjorde gott. Det var varmt och vackert och vi var lyckliga.
(Idag regnar det. Snacka om antiklimax).
Dagen avslutades med fler namn och nummer till min samling och sedan hägrade Pigalle där Lina efter några om och men köpte ett gitarrställ.
Idag har jag tre RV:n. Resultat av gårdagens effektiva arbete. Känns bättre nu. Igår kände jag mig handlingsförlamad. Som om ingenting ville.
Har date med Elin kl.11 så dags att börja göra sig iordning.
Ciao!
Paris
Flygesan gick annars oförskämt bra. Bussresan in till Paris gick också bra.
Som sällskap på min vänstra sida hade jag en engelsman med ett mycket lustigt pannband som liksom tryckte upp allt hans hår så att det stod rakt upp som en ananas. (Tänk Dr. Alban). I ögonvrån såg jag dessutom hur han satt och grävde helt öppet och ogenerat i näsan.
När han hade grävt färdigt verkade han ha två olika ritualer som han genomförde.
Den ena var att lite slarvigt torka av det han hittat i näsan på byxbenet.
Den andra var att helt sonika äta upp det.
Snusk. Jag mådde illa sista biten. Men utöver en näspetande engelsman så kan jag inte klaga.
Lina, jag och Mia åt mexikanskt på kvällen för att fira min ankomst. Det var trevligt.
Idag har jag rendez-vous med Lina2 utanför Svenska Kyrkan. Bostad sökes.
Har för övrigt fått en hel del (oanständiga) svar och förslag efter att jag lade ut min bostadsannons på nätet häromdan. Bl a ett från en 48 årig man, som var "öppensinnad och mottaglig för alla slags nationaliteter". Hm? Samt en pensionär som sökte en "flicka" som coloc.
Man undrar ju. Hoppas på less psychon och bättre lycka idag.
A plus.
En helt vanlig lördag?
Det hjälpte faktiskt mot rastlösheten.
Efter frukosten ska jag och mor bege oss ut på stan på jakt efter ett tyg.
Sedan ska vi försöka oss på att sy en klänning till bröllopet. Ja, ni läste rätt igen.
Vi. Ska. Sy.
Har nog eventuellt möjligtvis kanske kommit på vad det blir till hösten, vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, vad det ska bli av mig.
Å andra sidan hinner jag ju säkert ändra mig 1973462393 gånger innan som alltid, men en tanke har fötts och det känns som att den är här för att stanna.
Debaser ikväll.
So long.
Kefir och co.
Det var jag, Mille, Mary (plus en), Lotta och Bella och såklart Kefir och co.
Det var grymt. Salem var grym. Jag gissar att 99 procent av tjejerna som var där blev blixtförälskade i honom (om de inte redan var det).
Alla utom 1 procent som ville något helt annat.
Underbart är kort. Alldeles för kort. Det var så hela kvällen kändes.
Salem var underbar, men konserten på tok för kort.
Il était là. Tror vi hade någon slags dialog, eller det kanske vore ett brott att kalla det för en dialog då jag sa knasiga saker, typ kommenterade hår och sådant.
Et puis il est parti. Merde. Underbart är kort.
Jag och Bella hade bästa platserna. Balanserandes under hela konserten på varsin stol, var vi flera huvuden högre än alla andra och hade därmed perfekt utsikt över scenen. (Styltor ej nödvändigt!)
Ibland är det bra att vara kort. Underbart är kort...
Sedan förvandlades jag till Moody Hattie och gick hem.
Nu ska jag lyssna på Paolo Nutini. Han passar så bra till mitt humör just nu.
Oflyt
Ingenting går som jag vill.
Men idag är det tisdag och i morgon är det onsdag och på torsdag är det torsdag. Och då ska vi gå på Salem Al Fakir. Ljuset i mörkret.
Det här med bostadssituationen stressar mig något för jävligt.
Därför blir det en blixtvisit till Paris måndag-torsdag nästa vecka för att se vad som kan göras åt saken.
Hittar jag inget återstår bara ett alternativ, nämligen;
Hitta en lämplig fransman som äger en lägenhet stor nog att rymma både mig och mina tillhörigheter, få denne fransman att falla pladask för mig och voilà, flytta in.
Har dock en svag känsla av att detta kan bli svårt.
Jag har två dagar på mig.
Ingenting är omöjligt.
Quel bordel...
Jag är en enda röra just nu. Ett nervvrak. En labil stackars krake. Som tänker och funderar och filosoferar på tok för mycket.
Detta har lett till att jag numera lider av insomnia och ligger och vänder och vrider mig om kvällarna.
Får inte stopp på tankarna, tankarna om allt mellan himmel och jord.
Men mest Parisfunderingar förstås. Samt bröllopsbestyr.
Det är främst detta som bekymrar min stackars förvirrade hjärna:
*Ångest över min bostadssituation (som i skrivande stund är icke-existerande).
Eventuell lösning på problemet: Bo under broarna.
*Ångest över att jag råkade läsa ett inlägg på passagen där en tjej varnade alla för skolan jag ska börja på.
Eventuell lösning på problemet: Det finns alltid någon jävel som ska klaga. Och ingenting kan vara värre än IFN, eller? Jag ska åka dit och bilda mig min egen uppfattning innan jag dömer. (Mycket diplomatiskt).
*Ångest över min ekonomi som börjar sina.
Eventuell lösning av problemet: No more shopping. Ever.
*Ångest över bröllopsklädsel. Champagnefärgad klänning/ klänning i en champagneliknande nyans sökes. Inte över tusenlappen.
Eventuell lösning på problemet: Kära mor skall hjälpa mig att sy och tråckla. Vi ska nog lyckas få ihop något när vi slår våra kloka huvuden ihop.
Slutsats: Jag säger som Timbuktu skulle ha sagt: Det löser sej!!!
Tingsek i torsdags. Det var en underlig kväll. Med alltför många öl. Men vad göra när det är "Glada timmen" och ölen kostar 25 spänn!? Konserten var grym, särskilt de låtarna då jag fick äran att sitta på Martins axlar.
Då var jag lång och skymde sikten för alla andra.
Många välbekanta ansikten skymtades under kvällen. Ord utbyttes med en (för mig) mycket viktig person. Den bästa kvällen i mitt liv.
I fredags jagade jag biljetter till Salem Al Fakir. Något hysteriskt. Med mycket lyckat resultat dock.
Senare på kvällen tog min käre vän Paco med mig på basket. Det var intressant. Jag sänkte antagligen medellängden med många centrimetrar. Basketspelarna var gigantiska.
Efter basketen var planen att "ta ett glas" på O-baren. Det blev istället alldeles för många glas (igen) på alldeles för många ställen.
På East uppskattas det tydligen inte att man sitter och vilar sig lite mot någons axel.
Paco stannade kvar och höll ställningarna med Konstsmurfen, Piss-aset, Carlton och co. medans en annan fick sätta sig på bussen och åka raka vägen hem.
Lyckad kväll, trots den ofrivilliga hemgången.
Nu ska jag ta mig samman och börja planera mitt framtida liv. Eh...?
A plus!