Om morfem, grammatikalisering och semantisk fisk.
Tillsammans slåss vi mot lingvistiska begrepp, morfem, grammatikalseringsprocesser, semantisk fisk och andra roligheter.
Men vi ska nog övervinna alla hinder. We won´t let you down, Östen!
Våran studieteknik är mycket lovande. Efter flera timmars läsande, diskuterande, analyserande och funderande så belönar vi oss själva med antingen shopping eller ölande.
Det går framåt.
Och jag träffade dig igen. Du bara satt där på flygplatsen och såg ut precis så som jag mindes dig (om än lite smalare). Jag som så många gånger funderat på hur det skulle bli ifall vi verkligen möttes igen och helt plötsligt så satt du bara där. Det var som om ingenting hade hänt. Ingenting och allt. Det var så många saker jag ville fråga dig. Varför? Jag ville fråga om henne, ville fråga dig om du är lycklig nu. Men det kom inga ord.
Du skulle gå på konserten och jag skulle åt ett annat håll. Så skildes vi åt.
Sedan vaknade jag.
Om människans dumhet och Pontus G.
Varför denna idioti, denna dumhet? Borde man inte ha lärt sig något när man har passerat tjugoårsgränsen?
Borde man inte ha lärt sig att man ska hålla käften om man inte har något viktigt att säga, att de kommentarer man slänger ur sig faktiskt kan såra andra människor?
Egentligen bryr jag mig inte. Jag är stolt över mina etthundrafyrtiofem centimeter. Men det betyder inte att folk har någon slags rätt att ens yttra sig i frågan. Som om du är så jävla perfekt själv då, din fula, feta jävel!!?!? vill jag skrika. Men så gör man bara inte. Att kommentera att någon är tjock,ful eller väldigt mager ("Säkert ätstörningar"), är inte okej.
Jag tackar och tar emot och fortsätter att stå stadigt på mina små fötter. Men suckar över denna dumhet.
Lär er någon gång, människor.
Nog om det nu. Jag har nypit Pontus Gårdinger i rumpan. 10 stolta stjärtnyparpoäng till mig alltså.
Om nostalgi och kräftor.
607:an färdar mig bakåt i tiden, tillbaka till det som var, men som inte längre finns. Inga fler häng-kvällar hemma hos Frederik, inga fler skogspromenader i Kärrdal, inget mer ropande i Eivorsbacken sent om kvällarna, ingen mer plundring av Tessies (föräldrars) barskåp, inte sitta längst bak i bussen och sjunga sånger på fyllan, inga oändliga telefonsamtal om kvällarna, inga kramar i Rudbecks cafeteria.
Vi är vuxna nu och går åt olika håll.
Hur går det för er, vänner? Är ni bra på att vara vuxna? Jag suger.
Vaknade tjugo i tio idag och insåg att jag aldrig skulle hinna till föreläsningen.
Som jag sagt tidigare: allt är Milles fel! (Eller Brunos). Trots penicillinkuren lyckades vi hälla i oss en del alkoholhaltiga drycker igår. Vi slutade vid Mariatorget i oidentifierbart tillstånd.
Morgonen och större delen av dagen har spenderats i horisontellt läge. Min mage skvalpade av gammalt vin och huvudet kändes som en blyklump.
Richard åt kräftor så att det sprutade. Jag lekte med ett av de stackars döda djuren. Han stirrade sorgset och hopplöst på mig. (I den mån en död varelse kan stirra). Som om allt hopp var ute. Och det var det ju. Han var ju död. Aldrig ska jag äta kräftor.
Nu plugga.
Om att undvika studierna.
Igår sa jag åt mig själv på skarpen. Inga fler undanflykter. Inga ursäkter. Inga "jag ska bara...".
Inte springa runt på stan med Mille, inte börja städa i garderoben, inte börja leta efter damm bakom sängen.
Plugga var det ja. Just det.
Se hur bra det går. Se hur motivationen och inspirationen flödar.
Öroninflammationen måste ha tagit med sig en bit av min hjärna, för den fungerar helt plötsligt inte.
Jag har blivit blind och tappat läs- och skrivförmågan samt drabbats av allvarliga koncentrationssvårigheter. (Att efter en två timmars lång föreläsning bara lyckats ha kludda ner en snirklig blomma i kollegieblocket så överväger jag starkt ifall jag inte har någon slags bokstavskombination ändå).
Ser fram emot nästa vecka då jag, Lina och Erik har date.
Ser fram emot att penicillinkuren ska ta slut.
Ser fram emot att få gå in mina nyinköpta älsklingar imorgon. (Jo, jag vet att det snart är vinter, men mina vackra och välskapta fötter förtjänar ett par hela och rena skor som inte luktar gödselhög/Roskilde/förjävligt).
Ser inte fram emot att ägna resten av kvällen åt studier. Sitta med glasögonen långt ner på näsan och läsa för brinnande livet.
Kan inte någon komma och röva bort mig?
Nej just det, inga undanflykter var det ju. Inga ursäkter.
Öppnar boken....nu.
Om att vara sjuk.
Pelle och jag ska bege oss in till Cityakuten idag för att undersöka saken.
Ge mig något smärtstillande, snälla söta doktorn, lite morfin kanske?
Eller ge mig ett mirakelpiller som trollar bort sjukdomen på en sekund. Jag hinner inte!
Är det bara jag?
Jag undrar vad alla tänker när vi sitter där i föreläsningssalen.
Det skulle vara så intressant att göra en studie i ämnet.
Själv känner jag mig smått panikslagen på de där föreläsningarna.
Medans alla andra verkar lugna som filbunkar samt nickar lydigt för att visa att de hänger med på noterna,så växer paniken inuti mitt huvud.
Och jag tänker: Hur fan i helvete ska detta gå till!? Hur ska detta sluta?
Är det bara jag?
Om ord.
Jag erkänner. Ibland när jag skriver mina blogginlägg så försöker jag "mörka" vissa saker.
Till exempel när jag varken orkar eller vill skriva om vad jag känner (ja jag har faktiskt såna stunder!) så skriver jag istället meningslösa inlägg om V6-reklamen, surfittorna på h&m och så vidare.
Har just insett att dessa klena försök till att gömma mig bakom ord blir totalt misslyckade.
Jag kan blogga hur mycket jag vill om reklamer, bengetterna på Weekday eller chèvreost, men det tar inte bort det som finns på insidan.
Release me. För i helvete.
Nu skulle jag kunna fortsätta att skriva om min dag som för övrigt varit en mycket bra dag. Jag skulle kunna skriva om att vi idag har spelat "Finns i sjön" och fnissat bort en halv lektion.
Jag skulle kunna skriva om att jag och Lotta har haft en slappardag och kurat inomhus medans regnet öst ner utanför.
Jag skulle kunna skriva så mycket saker men jag orkar inte gömma mig mer nu. Inte ikväll.
Fy så deppigt. Jag deppar sönder mig själv.
Ska sova på saken och vakna och vara glad igen.
Det är ändå bara ord.
Om The Book.
Först måste jag bara börja skriva den.
Sedan måste jag bara hitta något förlag som kan tänka sig att ge ut den.
Sedan blir jag känd och får gå på massa releasefester och sånt för författare.
Där får jag dricka gratis vin och äta gratis snittar.
Sedan får jag sitta i morgonsoffan hos TV4 och berätta om min bok. (Och när jag ändå är där så kan jag passa på att skälla på alla de där människorna som kommer dit och skrapar trisslotter. Skälla på dem ska jag göra! Varför blir de aldrig glada när de vinner? Sedan säger alla att de ska "snickra lite på torpet" om de vinner pengar. Boring).
Coolt.
Om det nya livet.
Sådär ja. Nu börjar det komma igång på riktigt. Det nya livet. Tyvärr verkar Det nya livet vara lika med Det tråkiga livet.
Det nya livet innebär:
- att man inte kan vara full 5 dagar av 7.
- att man istället för att strunta i allt det som är tråkigt, faktiskt tar itu med det.
- att flytta saker.
- att äta ordentliga mål med mat. Frukost, lunch, middag alltså och inte som tidigare: Frukost (som vanligtvis intas runt 14-snåret) och middag (sent!)
- att sedan göra matlåda på resterna.
- att plugga. Plugga, plugga, plugga. Jag läser så att det sprutar fonem, fonetik och kommunikationsbegrepp ur öronen.
- att gå och lägga sig kl.22.00 om kvällarna. Även helger! (Usch).
- att sedan vakna av sig själv kl.08.00 om morgnarna, fullkomligt utvilad.
- att inhandla toapapper på ICA. (Ej så glammigt, men ack så vuxet).
- att "planera" sin vecka i detalj. Alltså no more spontanitet.
- att försöka styra upp sin för tillfället taskiga ekonomi.
- att handla Euroshopper-saker för att det är så billigt. (Fast det smakar skit).
Jag saknar mitt Gamla liv. Finns det någon slags balans, någon kombination mellan totalt urflippad och oansvarig och vuxen och ansvarstagande?
Jag är panik, kaos och allt däremellan. Inombords.