Första advent.
Första advent har snart passerat. En första advent utan levande ljus, lussebullar och årets första glögg.
Istället har vi, 21 tappra själar, tillbringat 11 timmar på Poppius. 11 timmar av evigt pusslande och pysslande. Det är svårare än man tror att göra tidningssidor.
Vi har svettats framför Mac-skärmarna, knarkat godis och nötter och kaffe. Skrattat, slitit i våra kalufser och våndats.
Och jag mår som bäst såhär: förbrukad på hjärnceller. Adrenalinet som flyter i ådrorna. Vill inte stilla sig.
Jag är hög på kreativitet, den galnaste drogen. Jag älskar det.
Jag har valt rätt nu, det bara måste vara så. Rätt.
Lingvisten
När jag pluggade lingvistik var fonetik en av delkurserna. En gång blev vi tvungna att skriva en liten uppsats (snarare en A4) om dialekter. Arbetet gick ut på att välja en dialekt som man tyckte om och sedan analysera och transkribera den.
Givetvis, och utan den minsta tvekan, valde jag skånskan.
Såklart! Skånskan med de rotiska r:en (jag är en nörd), skorrandet, de sköna glidningarna. Skånskan var som min framtida mans dialekt: ljuv musik.
Men nu har jag stött på bekymmer.
Under dessa två dagar har det nämligen ringt två personer med denna (fantastiska?) dialekt till växeln här på jobbet. Och jag förstår absolut ingenting.
När jag har frågat ungefär fyra gånger vad saken gäller och vem de söker och fortfarande inte förstår måste jag tillslut utnyttja makten som receptionist och trycka på koppla samtal-knappen. Så kopplar jag in till någon annan stackare som måste sitta där och försöka klura ut vad som sägs i andra änden.
Vips, så är samtalet borta och problemet ur vägen.
Men ändå. Jag skäms. Skäms över att jag en gång i tiden var "expert" på dialekter och som nu inte ens förstår gammal hederlig, bräkig skånska.
Det här bådar inte gott inför framtiden, om man säger så.
PARIS
På nyårsafton!
Jag lyckades övertala mina kära medresenärer Lotta och Maja om att Paris ändå är bäst.
Trots att det sved lite mer i portmonnän. (Dock inte i min ännu.)
Men Paris är ju Paris och värt varenda korvöre.
Kära nån.
Jag gråter snart av lycka.
Paris, Paris. Ett och ett halvt år sedan vi sågs sist.
Jag hoppas att du är dig lik.
Berlin eller Paris?
Jag tyckte att jag förtjänade lite ledighet. Så jag tog mig lite ledigt.
Det innebär att jag helt plötsligt fick en veckas semester. Det måste utnyttjas.
Nu står valet mellan Berlin och Paris.
Min plånbok lägger definitivt en röst på Berlin.
Men mitt hjärta viskar att jag ska välja Paris. 
Slagsmålsteknik
På morgnarna kryssar man genom folkmassorna som en levande död. Stirrar tjurigt ner i marken och står och trängs i tunnelbanevagnen bland morgonandedräkt, tantparfym och kaffedoft.
Att få en armbåge i huvudet eller för all del en ryggsäck i ansiktet är helt normalt och ingenting att börja tjafsa om.
Man är helt enkelt för trött för att ens orka höja småsurt på ena ögonbrynet åt någon.
Men idag var det action på tunnelbanan.
Det är vid T-centralen, älskade hatade T-centralen, som det händer. Tåget bromsar in.
Alla ska av. Alla hundra miljoner människor ska av. På en gång. Det är en ihärdig ström av guppande människohuvuden, mössor och väskor. Sist ut kommer en man, bryskt utknuffad av en annan man.
De hamnar mitt framför dörrarna och börjar gapa högt och upprört på varandra. Något om vem som knuffat vem först.
Så mitt i morgonrusningen blir vi åskådare till ett vilt, ursinnigt "slagsmål".
De har placerat sig väldigt ostrategiskt precis så att de blockerar dörrarna. Vi står snällt kvar på perrongen och ser på när två vuxna människor "slåss".
Nu har de tagit fram det verkligt tunga artilleriet. Fast deras slagsmålsteknik påminner mest om hund- eller möjligtvis kattsim. De liksom vevar, vispar och klöser rakt ut i tomma luften.
Åskådarna har börjat tröttna rejält och den ena mannen ger upp, får ur sig något spydigt och avslutar "slagsmålet"
med att sticka upp sitt finger i luften. Det långa.
Måste jag tillägga att det efter denna dramatiska händelse lade sig en något generad och kompakt tystnad inne i vagnen.
Själv blev jag fnissig och kissnödig.
Jag tyckte det var roligt.
Dagar som denna
Det finns dagar som bara tycks passera förbi. Som liksom bara flyter ihop och rinner iväg. Problemfritt.
Sedan är de borta.
Och så finns det dagar som denna. Då allt går lite åt skogen.
Till exempel så vägrade faxmaskinen att fungera. I tio minuter stod jag och stirrade oförstående på jätteapparaten (monstret) som pep och trilskades. Att slå på jätteapparaten var inte någon vidare bra idé.
Men så tacklar jag tekniska prylar. Med våld. Tillslut uppdagades det att monstret var ur funktion och jag kunde, med röda kinder, ge upp. Ibland är det svårt att jobba bland en massa testosteron.
Inte heller går det att koncentrera sig dagar som denna, då jag drömt konstigt hela natten om människor från det förflutna.
Jag som trodde att allt var glömt och förlåtet. Åtminstone glömt. Men det förflutna knackar försiktigt på och när jag öppnar vältrar det in och förstör allt i sin väg. Mina hjärnceller och min själ, till exempel.
Nu sitter jag här och önskar att klockan kunde ticka lite fortare. Så att även dagar som denna snart kan räknas till det förflutna.
Men om man hoppar....
Eller så hoppar man bara. Fan. Man klarar sig ju. Om man har fallskärm.
Hej Bullen!
Det är så att jag gillar en kille i min klass. Men jag vet inte om han gillar mig.
Ibland känns det inte helt omöjligt. Ibland känns det bara hopplöst.
En gång tittade vi på varandra, det kändes som om det fanns något där då.
Men sedan försvann det lika snabbt.
Ibland tar jag mod till mig och tänker att jag ska fråga honom ifall han har lust att hitta på något någon kväll.
Men sedan får jag panik. Jag är feg och rädd, Bullen.
Vad ska jag göra? Snälla, hjälp mig!
När är det min tur att dansa tryckare med någon i mörkret?
När är det min tur att gå på bio och hålla någon i handen?
När ska jag få uppleva kärleken?
Ni är mitt enda hopp nu, Bullen. Hjälp mig.
Olycklig
Rapport från bubblan
Ja men du då.
Försök skriva ett reportage när din hjärna vägrar att samarbeta. Försök skriva när din mage känns som miljoner bubbliga sockerdrickor. Försök skriva när dina tankar befinner sig i Las Vegas och Melbourne och Kanada och överallt förutom just här och nu i den gröna soffan.
Gör ett försök då, så får du se hur bra det går.
När man har panik ska man antingen:
1. Lyssna på smörig kärlekssång. (Helst Celine Dion. Eller Roxette).
2. Ringa till Maja och vara hysterisk.
3. Ringa till Erik och vara hysterisk.
Snälla. Peta inte hål på min bubbla nu. Jag trivs rätt bra här inne faktiskt.
Det här är för er, mina kära läsare
Jag har den senaste tiden långsamt insett att det faktiskt, faktiskt är några stycken (och inte bara Pelle) som läser den här bloggen.
Det är roligt och fantastiskt att ni läser min blogg och håller er à jour då jag för tillfället inte har något direkt socialt liv att erbjuda er.
När jag väl är ute och socialiserar med vänner jag träffar alltför sällan, exploderar jag nästan. Så ivrig är jag. Vill prata om allt, veta allt, fråga, berätta och uppdatera.
Men det verkar inte behövas.
"Jag vet. Jag läste det på din blogg för ett tag sen" har blivit ett trevligt standarduttryck.
Så tack, kära läsare. Fortsätt så. Fortsätt orka med mina humörsvängningar, mina små utbrott, mina förvirrade resonemang, min trötthet, mina tantfasoner. Mitt liv.
Och fortsätt kommentera, så jag vet att ni fortfarande är med mig.
Applåder till er.
Morgonstund
På tunnelbanan på väg till jobbet vill jag helst sitta och filosofera (sova). Stänger av omvärlden med musik i hörlurarna.
Vanligtvis varken hör eller ser jag.
Men idag, dagen till ära, dog min ipod precis när jag lämnat hemmet. Typiskt.
Och idag, dagen till ära, hamnade jag mitt emot en fjortis på tunnelbanan. Som pratade, pratade, PRATADE så jävla högt i sin mobiltelefon.
Jag satt där, sur, med hörlurar i öronen och låtsaslyssnade på musik. Försökte att inte bli irriterad.
Och fjortisen pratade på. Klockan 8 på morgonen pratade hon på så högt att hela tunnelbanevagnen fick ta del av hennes liv.
Jag förstod att ett historiaprov väntade på henne i skolan.
"Asså, ja kommer typ va där kvart över... Ja kommer komma in i klassrummet en halvtimme försenad å ba´eeehh..."
Tystnad.
"Men förhör mej da, fråga mej nåt! Aah, asså, 1989 skrev dom på nåt avtal, nåt bajs, aa, eller va d 1983? Aja, dom skrev på nåt bajs i alla fall... Boston Tea Party, d va typ en massa gubbar som gick ut i vattnet å så blev vattnet färgat å dom ba´aaaa det är te liksom."
Jag är glad, så glad över att jag aldrig någonsin mer kommer att vara 14 år.
Är inte det här extremt mycket tantvarning?
Jag antar det.
2010
De har i alla fall stil därborta i Melbourne.
Det känns betryggande.
Bilder från Face hunter.
Lite ledsen
Expressen 2008-11-06
Det här gör mig lite ledsen. Jag har inte längre någon respekt för mänskligheten.
Tusentals småflickor ser detta. Förundras. Vill se ut som hon. Vill vara som hon. Vill vara hon.
Om några år kommer vi att ha tusentals småflickor med sönderblonderat hår, botoxförgiftade läppar och oformliga silikontuttar. För de tror att de måste se ut så. För det är deras bild av verkligheten.
Så som vi har förmedlat den.
Fy fan.
Från helvetet till himlen
På det ena jobbet har vi det svettigt som nere i självaste helvetet. Där springer folk runt och petar ilsket på varandra med sina eldgafflar.
På det andra jobbet: lugnt och stilla. Tyst. Fridfullt. Ingen som varken stressar eller skriker en i örat. Tar det lugnt uppe på ett sockervaddsmoln och spelar harpa.
Jäkla pissdag.
Jag i tårar på tunnelbanan. Så patetiskt. Men jag det enda jag orkar tänka är att jag är så himla trött. Ibland tror jag faktiskt på allvar att min kropp kommer att sluta fungera. Om någon andas på mej blåser jag omkull. Om någon skriker på mej går jag sönder.
Överkänslig och dramatisk, kanske, det är som ni vill. Men jag behövde tio minuters gråt för att orka vidare den här dagen.
Jag har inte fällt en tår på mycket länge. När jag kommer hem ska jag slå lite på en kudde. Alternativt sparka in dörren. Det gjorde jag under min tid som au-pair en gång. Resultatet blev dock bara en mycket svullen fot.
Men! Det är bara att ta nya krafter, som någon hurtig jävel skulle uttryck det, så nu lägger jag upp en Framtidsplan i avsaknad av både kudde och dörr, som ser ut lite såhär:
1. Skrapa trisslotter.
2. Vinna hutlöst med pengar på trisslotterna.
3. Betala av skulder och utbildning.
4. Försvinna. Poff!
Vill du ha dans?
En kille med elakt uppsåt fick en spark i skrevet av superkvinnan L.
Spanet i rutig skjorta och gamla välbekanta ansikten i vimlet som jag nog faktiskt har saknat lite ändå.
Maja söt i Mimmi Pigg-öron. Och så självaste Ibumetin vid dansgolvet.
Det var stort.
Jag heter Ibu. Ibu Metin. Och jag vill ha dans. Vill du?