En liten vurpa bara...
Två dårar, lyckliga i den parisiska natten, på en cykel.
Sjungandes på en sång- Brunosången.
En flaska vitt.
Sång, skrålande och skrattande.
Tout était bien. Trop bien.
Men så kom den lilla vurpan, vurpan då den lilla bak på pakethållaren flög av,
landade på magen, krossade vinflaskan och skrapade upp en armbåge och en vrist.
Några äldre män förbipasserande.
Ca va, mademoiselle? Tu t´as fait mal?
Men icke.
Två dårar, hysteriskt skrattande (en av dem något haltande).
Fällandes en tår över det spillda vinet.
Två dårar fortsatte sin färd i den parisiska natten.
Tystnad.
Allt var ändå Brunos fel.
Nej, detta är ingen vacker, men taskigt skriven, dikt.
Detta var jag och Lina i tisdags kväll.
Sjungandes på en sång- Brunosången.
En flaska vitt.
Sång, skrålande och skrattande.
Tout était bien. Trop bien.
Men så kom den lilla vurpan, vurpan då den lilla bak på pakethållaren flög av,
landade på magen, krossade vinflaskan och skrapade upp en armbåge och en vrist.
Några äldre män förbipasserande.
Ca va, mademoiselle? Tu t´as fait mal?
Men icke.
Två dårar, hysteriskt skrattande (en av dem något haltande).
Fällandes en tår över det spillda vinet.
Två dårar fortsatte sin färd i den parisiska natten.
Tystnad.
Allt var ändå Brunos fel.
Nej, detta är ingen vacker, men taskigt skriven, dikt.
Detta var jag och Lina i tisdags kväll.
Ytterligare komplikationer i baguettland
Kanske är det dags att ta tag i skiten nu. Dags att flytta hit på riktigt, bli fransk medborgare så att allt går lite enklare och smidigare. För såhär kan det inte få fortsätta. I snart tre veckor har jag väntat och väntat och väntat lite till på mitt förbannade bankomatkort. Händer det något? Nejdå. Varje gång jag är på banken (vilket börjar bli rätt ofta nu) så frågar jag lite försynt vad som händer med mitt kort. Samma svar varje gång: vi väntar fortfarande på den hemliga koden, mademoiselle, sedan, efter det, får ni ert kort. Bara en liten vecka till.
Vafan är det för hemlig kod egentligen? Da Vinci Koden? Jag börjar undra.
Så var det det här med att gå till doktorn i det här landet när man som jag är invandrare och inte äger något Carte Vitale eller någon mutuelle.
Första momentet: ringa och boka en tid. Resultat: telefonkö i 8 minuter så att alla mina pengar tar slut.
Andra momentet: anmäla sig i receptionen. Resultat: De sura kärringarna hittar inte mitt namn på listan.
Tredje momentet: försöka lista ut vilken doktor det är jag har tid hos. Jag upprepar namnet x antal gånger. Försöker uttala namnet (som jag fick när jag ringde och beställde tid i morse) på ungefär 500 olika sätt, med olika tonfall och accenter. Resultat: kärringarna i receptionen ger mig konstiga blickar.
Fjärde momentet: börja se panikslagen ut, redo att börja grina. Resultat: någon smart kärring i receptionen förstår äntligen vad jag säger och slussar mig vidare till en annan våning.
Femte momentet: åker hiss upp till rätt våning. Resultat: en halvtimme försenad.
Sjätte momentet: vänta lite mer. Anmäla mig i ny reception där de äntligen hittar mitt namn på listan. Resultat: Betala 20 euro och sitta ner och vänta.
Sjunde momentet: vänta. Resultat: Myror i benen.
Åttonde momentet: vänta. Resultat: Blod, svett och tårar. Doktorn kommer aldrig.
Nionde momentet: Doktorn anländer (en timme efter utsatt tid). Resultat: Jag får recept på mediciner. Tack hejdå.
Det är tamejfan bara i det här landet som man kan gå till doktorn när man har diarré.
Vafan är det för hemlig kod egentligen? Da Vinci Koden? Jag börjar undra.
Så var det det här med att gå till doktorn i det här landet när man som jag är invandrare och inte äger något Carte Vitale eller någon mutuelle.
Första momentet: ringa och boka en tid. Resultat: telefonkö i 8 minuter så att alla mina pengar tar slut.
Andra momentet: anmäla sig i receptionen. Resultat: De sura kärringarna hittar inte mitt namn på listan.
Tredje momentet: försöka lista ut vilken doktor det är jag har tid hos. Jag upprepar namnet x antal gånger. Försöker uttala namnet (som jag fick när jag ringde och beställde tid i morse) på ungefär 500 olika sätt, med olika tonfall och accenter. Resultat: kärringarna i receptionen ger mig konstiga blickar.
Fjärde momentet: börja se panikslagen ut, redo att börja grina. Resultat: någon smart kärring i receptionen förstår äntligen vad jag säger och slussar mig vidare till en annan våning.
Femte momentet: åker hiss upp till rätt våning. Resultat: en halvtimme försenad.
Sjätte momentet: vänta lite mer. Anmäla mig i ny reception där de äntligen hittar mitt namn på listan. Resultat: Betala 20 euro och sitta ner och vänta.
Sjunde momentet: vänta. Resultat: Myror i benen.
Åttonde momentet: vänta. Resultat: Blod, svett och tårar. Doktorn kommer aldrig.
Nionde momentet: Doktorn anländer (en timme efter utsatt tid). Resultat: Jag får recept på mediciner. Tack hejdå.
Det är tamejfan bara i det här landet som man kan gå till doktorn när man har diarré.
Jag älskar maj.
Vi är lediga hela tiden. Adjö.
Vuxenliv
Det går bra för mitt lag. Verkligen. Idag efter lektionen bröt jag ihop och fick en smärre kris. Är ofantligt trött på japaner som inte förstår vad man säger, snobbiga engelsmän med kulspetspennor och tyskar med fula tatueringar.
Lina tröstade.
Sedan uppstod en hel rad andra problem:
Det är vad jag har gjort idag. Det suger att vara vuxen.
"Tomorrow, tomorrow. I love you tomorrow"
Lina tröstade.
Sedan uppstod en hel rad andra problem:
- Min dator kunde inte koppla upp sig på skolans nätverk...
- ...vilket ledde till att jag blev tvungen att åka till ett café med gratis Internetuppkoppling...
- ...och för att få använda Internet måste man beställa en kaffe (alltså är det egentligen inte gratis)...
- ...eftersom kaffet kostade mig 2,80 jävla euro...
- ...och efter en timme dog uppkopplingen.
Det är vad jag har gjort idag. Det suger att vara vuxen.
"Tomorrow, tomorrow. I love you tomorrow"