Det har redan blivit en dålig vana, eller om man ska försöka se positivt på saken: en tradition, att anlända lite bakfull till föreläsningarna.
Idag kunde vi dock skylla på institutionen för lingvistik.
Igår kl.18.00 gick nämligen insparkspuben av stapeln.
Början av kvällen förde tankarna till mellanstadiedisco, ni vet den där känslan man har, nyfikenhet blandat med förväntningar och en smula nervositet.
Det bjöds på soppa och tipspromenad och om man ville kunde man briljera med sina språkkunskaper genom att skriva något på Språkväggen.
Efter några öl (billig öl!) blev stämningen mer uppsluppen och gemytlig.
"Vad roliga alla blev. Och vad rolig jag blev!" som Sofia så vackert uttryckte det.
Martin och jag vann tipspromenaden tack vare uteslutningsmetoden. Priset: en signerad bok om språk. (Självklart!)
Men jag var glad. Senaste gången jag vann något var typ på Dra i snöret-lotteriet på Gröna Lund.
 
Kvällen avslutades på söder med Lotta. En korv med mos på Medborgarplatsen och livet kunde inte bli bättre.
Natten blev dock något alkoholiserad. Och den här gången var det jag som stod för onykterheten.
Den andra parten drack te och tittade på TV, medans jag rumsterade om i soffan, stolt viftandes med mitt nyvunna pris.

Just precis i detta nu, när jag sitter här, med datorn i knät, iklädd pyjamas (ja!?) och snart ska slumra min välbehövda skönhetssömn, så saknar jag den där lapin-baren i Pigalle.
Vad den egentligen heter minns jag inte längre.
Men jag minns ölen för 2,50 euro.
Jag minns eftermiddagsberusningen som vi brukade roa oss med. 
Jag minns hur allt kändes bra igen.
Lapin-baren i Pigalle. Där skulle jag vilja vara just nu.

Om mitt liv förut bestod av trappor så består det numera mest av koder.
Jag måste ha koder till allt. Utan dessa koder är jag ingenting, jag kommer ingenstans.

Portkod- för att överhuvudtaget komma in. (Så småningom behövs också nycklar, men det är en annan femma).
Kod till mitt.su.se- för att kunna hålla mig uppdaterad om allt som kan tänkas gälla mina studier.
Kortkod- för att kunna övertrassera mitt konto.
Kod till bankdosan- för att kunna bevaka exakt hur mycket jag övertrasserat mitt konto.
Pinkod- utan pinkod, inget liv.
Kod till min e-legitimation- för att kunna göra viktiga grejer via nätet. Typ logga in på skatteverkets hemsida samt csn för att se när de tänker betala ut mitt studiebidrag (och se över min studieskuld. Mindre roligt).
Kod till facebook- sitter som berg. Facebook är min trogne vän.
Kod till mitt franska bankkort- ifall jag nu skulle behöva använda det, trots att mitt aktuella saldo ligger på minus x euro.
Kod till blogg- för att bloggen är halva mitt liv.

Ibland önskar jag att man kunde leva lite som man själv ville. Utan jobbiga krav och en massa plikter.

Det här känns för inrutat, för kontrollerat.

Vilket å andra sidan kanske är bra, då jag inte verkar vara kapabel till att kontrollera något på egen hand.

Nu har jag gjort ett val. Jag har valt. Och alla får klandra mig, säga: "Vad var det jag sa?!".

Jag har bara mig själv att skylla. If it´s more pain than pleasure... som Grisen en gång sa. Då måste jag sluta. Då måste jag gå.

Vill byta ett par byxor på H&M. Står först i kö i en evighet, tillsammans med mammor med barnvagnar som varit i Västermalmsgallerian och myst och fikat hela dagen. (Maria, lova mig att du aldrig blir sån!!).
Mammorna med barnvagnar står och gullar med sina bebisar så de märker inte ens att det är deras tur.
Nåväl. Detta fenomen kan jag skriva om en annan gång.
När jag tillslut kommer fram till tjejen i kassan frågar jag på ett försynt och trevligt sätt om hon möjligtvis vet något om mina byxors vara eller icke vara. Om de kanske händelsevis finns på något h&m-lager?
"Njaee..alltså...De finns ju inte på lagret", får jag till svar samtidigt som hon ser frågande på byxan som om hon aldrig någonsin sett den förr.
"Du kan ju ta en sväng där borta och kolla" föreslår hon sedan. Eh. Jag tog just en stor jävla sväng och hittade dem inte. Det är ju därför jag står här nu och det är ju därför jag dessutom har stått i den här långa, trista kön och svettats.
"Annars kan du ju fråga någon på golvet" försöker hon tillsist.
Jaha. Nu hajar jag. Det här är inte hennes område. Hon står ju faktiskt i kassan! Och hela hennes kroppsspråk skriker: "Sluta störa mig här. Sluta fråga om saker som jag inte vet någonting om. Fråga någon annan!".
Jag skulle mer än gärna fråga någon som är "på golvet". Det är bara ett litet problem: Det finns ingen på golvet.

Sura är de.

Igår steg vi in i tidsmaskinen, tryckte på den magiska knappen och förflyttades tillbaka till en annan värld.
En annan tid.  En del kära återseenden, en del mindre kära.
Glada och yra människor, barfota, sjungandes och dansandes i gräset. Jag blundade och låtsades att jag var hippie och att det som skedde runt omkring oss var en annan tid, ett annat jag.
Vink vink bakom ett par enorma solglasögon och ett litet leende. Minns du?





Miss Li var på Trädgården. Charmig som få och en smula förvirrad.
Om att inse saker:
När helgen är över kan jag andas ut.
Nu längtar jag efter att få börja mitt "nya liv". Det liv där jag ska springa runt i korridorerna på SU, lära mig nya saker, träffa nya människor. Utbyten.
Det är det jag längtar efter nu. Nu stänger vi av det gamla livet, går in i en ny fas.
Stänger av allt det som är jobbigt och kör hårt, som en god vän till mig skulle ha sagt.

Några saker som är typiskt mig:

*Komma på samma dag som man ska ha födelsedagsfest att man kanske ändå ska bjuda sina gäster på något. Något litet bara. Mamma och jag brainstormade i morse och förslag på snittar växte fram vid frukosten.
Men sedan kom vi överrens om att snittar är tråkigt. Snittar är svennigt. Så vi tänkte om. Nu blir det mexikansk buffé. Olé!

*Gå ut dagen innan man ska ha födelsedagsfest. "Man kan ju ta ett glas och sedan gå hem tidigt", är ett resonemang som inte fungerar. Men när allt i baren kostar 20 spänn så blir det liksom väldigt svårt att gå hem.

*Att sitta och blogga när jag egentligen har hundra andra grejer att stå i.

Jag slutar här.

Den stora frågan kvarstår dock: Vem bär hem mig i år?




Svaret avslöjas i nästa inlägg.

Publicerat 17 augusti 2007 10:52

Politiker vill stoppa kompisknull

Sluta kompisknulla, manar kommun- och landstingspolitiker Marie-Louise Ekholm (m) i Nässjö som är överläkare till professionen.
 

Bella tog med mig på teater ikväll som en kombinerad uppiggnings/ födelsedagspresent.
I nästan tre timmar satt jag som hänförd, skrattade så att tårarna rann och blev berörd på samma gång.
Livet är en djungel. Och faktiskt, när vi satt där i mörkret, kändes det just precis så.
Det hela förstärktes av en klar, men späd flickröst från raden ovanför som ogenerat sjöng med i avslutningssången: Gå din egen väg. Och med ens blev allt glasklart.
Jag tror att ett beslut har fattats med vissa påtryckningar från Bella.


Reflektion
*Varför liknar tjejerna på Weekday ett gäng knotiga bengetter?
*Inte heller Vivo tycks kunna stava till chèvre. Olyckligt.


Måste ha sömn nu.
Godnatt.

Och jag vänder mig inte om.

Sitter på bussen och åker förbi ett café som har en stor skylt utanför där menyn står printad i prydlig stil.
Men något stör mig. 
"Ciabatta med salami och chevré". Chevré. Det heter inte chevré.
Ja ja, jag vet att jag är en snobb. Men inte en jävel skulle förstå om du beställde "chevré" i Frankrike.
De skulle skratta dig rakt upp i ansiktet.
Så är det.

Det är sådana här saker som stör mig idag. Jag har ett mycket viktigt och meningsfullt liv för tillfället.
Känner mig helt likgiltig.

Hej.

Jag tyckte det var dags att tillägna min vän Jeremy ett inlägg här i bloggen. Inte bara för att han är en trogen läsare av min blogg och skriver in fina små kommentarer, utan för att han idag också lovat att hjälpa mig med eventuella framtida hämndauktioner:

"a hchalla d e ûrmer. min guzzzz hattie sa ni gedde inte henne jobb. Abooo, ja svär, mamas död, jag k****** dej upp o ner höger vänster. sen jag spotta på din mama"

Tack min vän.

Nu ska vi slå klackarna i taket och göra det vi gör bäst.
Trevlig helg!

"Konkurrensen var väldigt hård och det var jättesvårt att välja, men de har bestämt sig för att anställa en annan kandidat".
Kuken.


Det är vid såna här tillfällen i mitt liv som jag bara vill packa min lilla väska och dra. Bara fly bort från alltihop. Försvinna. Men jag måste sluta fly nu.
Jag får inte låta mig slås ned av sådana här saker.
Vad gör det om hundra år?
Bara att ta nya tag alltså.
Ska börja med att supa ned mig själv totalt ikväll.

I V6-reklamen förespråkar de att man ska använda tuggummit V6 efter olika tillfällen och situationer i livet...
Klipp: V6 efter middagen, klipp: V6 efter sushin, klipp: en man och en kvinna bland vita lakan och en mansröst:
"V6 efter allt".
Menar de alltså att man ska käka V6 efter att man har haft sex då också eller? Hajar inte riktigt grejen...

Det är sånt här jag ligger och funderar på om nätterna.