Hattie

I instruktionen vi fått inför den här veckans skrivprojekt står det tydligt markerat att vi ska skriva "gärna flera timmar om dagen."
Jag har skrivit cirka 30 minuter idag. Sovit i en och tittat på 16 avsnitt av Sunes jul.
Är det kreativt? Är det bra?

Ibland bara flyter orden, fingrarna far över tangentbordet, så fort att jag knappt hänger med.
Ibland händer absolut ingenting. Jag sitter och stirrar på skärmen i hopp om att texten ska skriva sig själv.
Inget händer, såklart. På 30 minuter fick jag ihop en riktigt usel text. Jag riktigt rodnar när jag läser den. Så illa är det.
Det är tisdag kväll och allting är bara sådär supermegadundertråkigt!
I mitt horoskop (ja jag brukar läsa dom) så står det att jag ska få en trevlig kväll..En överraskning...
Så nu sitter jag i princip och väntar på att någon ska slänga in en miljon i sedlar genom mitt brevinkast.
Eller att en prins på en vit häst ska stå nedanför mitt fönster och sjunga kärlekssånger.
Eller att någon erbjuder mig ett riktigt sjysst sommarjobb med bra betalt och minimalt arbete. Gärna utomhus också så att man kan passa på att sola under tiden.
Varför händer det inget? Varför kommer inte överraskningen?

Jag väntar.

Det som har hänt har hänt och allt som har hänt tillhör nu det förflutna.
Det förflutna är passerat, borta och kommer aldrig mer igen.
Inte älta, inte älta.
När något är över så är det. Bara att inse att det inte kommer tillbaka.
Stunder som fångats i minnet är bara minnen nu.
Man får tänka på sånt när det känns svårt.
I´m doing fine.

Helgen har, även den, passerat och kan nu räknas till det förflutna.
Lykke Li i fredags. Det var extas och bajsäcklig öl på Debaser. (Killen i baren, jag och Elin kommer att lägga harpluttar i din brevlåda! Bara så att du vet!)

Förresten, om du är två meter lång så bör du inte ställa dig framför någon som är endast 145 ynka centimeter kort. Då skymmer du liksom sikten. Och det blir väldigt svårt att se då.
Om du har en stor bak och gillar att skaka på den bör du inte heller göra detta framför någon som har sin mage och sitt tarmsystem i lämplig höjd. Då kommer denne att drabbas av svåra buksmärtor och andningsnöd.
Utöver detta, en grym konsert.

Lördagen ägnades åt klassfest, med viss övertalning från läraren.
Några öl senare var alla plötsligt bästa kompisar.
Det är fint att se hur alkoholen kan förena människor.

Skrivprojektvecka denna vecka. Vi ska typ skriva en bok.
Det går inte bra. Det blir nog ingen bok.
Inte det här seklet i alla fall.

Jag väntar och väntar. På mina lånade pengar från CSN. Ge. Mig. Nu. Jag börjar bli girig här.
Jag behöver faktiskt ett nytt ritblock.
Jag behöver faktiskt de där skorna.
Jag behöver faktiskt köpa ost.
Jag behöver framförallt kurslitteratur.
Jag behöver en massa saker just nu.
Jag behöver tänka.

Igår var vi ute och buggade. Jag, i mina aldrig tidigare använda cowboystövlar (som jag kallar dem med en viss avsmak i tonen). Jag visste väl att det skulle sluta illa.
Väl inne på dansgolvet (vägen dit var lång) drog jag upp en stackars kille som satt och halvsov lite på en stol.
Nu ska här buggas! Tänkte jag kaxigt. Särskilt kaxig blir man med lite tequila, salt och citron i blodomloppet.
Den stackars killen såg först förvånad ut när jag envist slängde upp honom på det nästintill tomma dansgolvet.
Nu jävlar ska han få se på move! Fortsatte min kaxiga hjärna att tänka. Posen kändes helt rätt, jag hade den tydligt framför mig. Allt skulle bli sådär käckt och snyggt och glatt. Precis som det ska vara i en bugg.
Men skorna, djävulsskorna, skorna från helvetet, ville inte inta min snygga dans-pose utan gjorde på något magiskt vis så att jag hamnade på golvet istället. Att ligga på golvet med spretiga kroppsdelar var inte riktigt tanken. Min danspartner måste ha blivit förvånad.
Efter lite annan dans, bland annat lyfta-upp-Hattie-och-snurra-runt-runt-runt-tills-hon-nästan-spyr, ville magarna ha mat.
Men vi spolar tillbaka lite. Kvällen började i äkta Lina och Hattie-anda med en gammal klassiker: pasta, pesto och parmesan. Sedan inflyttningsfest som officiellt sett inte alls var en inflyttningsfest. Hushållet hade ingen korkskruv. Inte heller någon kapsylöppnare. Någon fick offra sina tänder för Linas öl.
Det är tur att det finns PET-flaskor.

Våra trötta fötter fick tillslut vila, efter inflyttningsfest och bugg och jag fick mina efterlängtade Nuggets.
"Fyyyra sschtycken Chicken Mc Nuggets sschka jag ha...Fyyyra sschtycken! Alltså inte sex, utan fyyyra. Fyyra, Lina!"