Hattie

Jag faller. Sitter i en seminariegrupp och diskuterar svenska dialekter.
Svenska I, 30 poäng. Bla, bla, bla. Vi ordbajsar hit och vi ordbajsar dit. Pretton är vi allihopa. Pretton är vi allihopa. Kom igen, nu sjunger vi prettosången allihopa!
Diftonger bla, bla och vokalbortfall bla, bla. Paniken växer i bröstet. Vad gör jag här?!!
På kafferasten ser jag mina gamla lingvistvänner passera förbi. Jag sätter mig vid C-korridoren och jag faller.
Neråt. I allt det svarta. Försöker ta mig samman. Men efter en livlig diskussion om mäns respektive kvinnors dialekter så vill jag kräkas rakt ut på bordet, över mina papper, över min fina ceriserosa mapp, över alla som sitter i rummet.
Jag flyr.
Och jag faller.
Men så plötsligt, en hand, någon drar upp mig. Jag står och vinglar i några sekunder innan bitarna faller på plats.
Någon har räddat mig. I sista sekund.
Södertörn på torsdag. Nu är jag äntligen på väg någonstans.
Jag lovar och svär att jag ska göra mitt bästa. Jag lovar och svär att jag ska komma i tid. Jag lovar och svär att jag ska vara duktig nu.
Imorgon ska jag jaga kurslitteratur. Imorgon börjar det. Det nya livet? Kanske. Eller mitt gamla, fast med en bättre fortsättning bara. En annorlunda version.

Varma sommarnätter utan strumpor och skor då man inte har några som helst tankar på tiden.
Solen som bländar så starkt att man typ blir blind om man tittar rakt in i den. Brunbrända ben. Tygskor. Sommar. Det är sådant jag saknar.
Två år. So won´t you please, please, please come back to me.

Helgen.
Släng ihop ett gäng gamla gymnasievänner och blanda med alkohol. Det kan bli lyckat ibland.
Vi vilade våra trötta fötter någonstans i Kärrdal framåt småtimmarna, precis som förr i tiden. Folk tuppade av efterhand, förgiftade av alkoholdemonen. Vaknade med sandpappersmun och med håret och ansiktet på sniskan. Vandrade hemåt i mina klackskor och kände mig lite lycklig.

Idag.
Snart bär det av till universitetet. CSN bråkar med mig vilket resulterar i att jag står utan pengar ett tag till.
Har en restuppgift i fonetik som liksom svävar omkring som något besvärligt och jobbigt i mitt undermedvetna. Men jag kan inte skjuta på det nu. Då blir det inga pengar.
Jävla CSN.
Nu måste jag ta på mig ansiktet om jag ska hinna. Idag ska jag inte komma för sent.

H: Jag är så otroligt trött på mig!! Kan du inte bara lämna mig ifred?
H: Haha, you wish. Men mig blir du aldrig av med.
H: Jag misstänkte det. Kan du inte bara låta mig vara ifred en stund åtminstone? Jag behöver tänka.
H: Tänker gör du ju hela tiden. Ändå kommer du inte fram till något vettigt.
H: Och vad menar du med det?
H: Du vet ju vad du borde göra, men ändå gör du det inte. Du sitter i en jävligt skum situation som bara du själv kan ta dig ur. Du har satt dig där själv, ändå klagar du. Det går inte riktigt ihop?
H: Du är så jobbig. Det är inte så enkelt.
H: Det är aldrig enkelt när man gör det svårt, vet du. Du kan om du bara vill.
H: Men jag vill nog inte...
H: Och där har vi problemet. Jag är bara så trött på ditt ständiga gnäll. Du behöver inte vara så destruktiv. Förresten så får du skylla dig själv. Den som gett sig in i leken...
H: Måste du vara så förnuftig jämt?
H: Någon måste ju vara det.
H: Vi kanske ska skita i det här. Gå skilda vägar. Jag är så jävla trött på dig och din taskiga attityd.
H: För att inte tala om hur trött jag är på dig. Du bara velar hela tiden, gräver ner dig i småsaker och väljer att vara olycklig. Skyll dig själv, som sagt. Jag tänker inte hjälpa dig mer.
H: Dra åt helvete.
H: Du med. 

Vad skönt det kunde vara om man kunde göra slut med sig själv.
Jag är så trött på mig.
Men man kan inte fly från sig själv. Tyvärr.


Nej, jag är inte schizofren.

Sex års underliggande ilska måste tillslut komma ut.
Jag exploderade. Totalt.
Skrek och grät som ett litet barn. Hysteriskt kippande efter andan som om jag inte fick luft.
Ett stadigt tag om min arm. Jag förvandlades till fem år igen.
Tillslut måste det rinna över. Någonstans går den där magiska gränsen och när någon passerar den vaknar djävulen inombords.

Upprop imorgon. Hattie? Présente.

Omtenta. Jag smakar på ordet i munnen, formar läpparna försiktigt till Ooo...mmm...tenta. Omtenta.

En omtenta behöver nödvändigtvis inte betyda att  man är mindre begåvad eller att man är sämre än någon annan. Men det ska erkännas att jag bröt ihop lite inombords när jag fick tentaresultatet.
U. Underkänd. Failed. Dålig? Ett U är ett smärre misslyckande som eventuellt kan leda till en framtida personlig kris om man heter Hattie och går under epitetet Dramaqueen.
Jag skyller på att jag och Sofia hade en pakt.
Vi pluggar stjärten av oss (Sofia-uttryck). Fast mest pratar vi om stjärtar.
Vår studieteknik går ut på att dels sitta och rita i kollegieblocket, dels prata om allt mellan himmel och jord (utom det vi borde prata om, det vill säga fonetik) och mitt i allt detta slitas mellan hopp och förtvivlan.
Vi ägnar x antal timmar åt att laga mat och x antal timmar åt att äta upp den.
Hade vi haft några slantar över hade vi säkerligen druckit öl också. 
Det kommer att gå bra det här.

Mellan feberförgiftade drömmar och lätt panikångest som försöker kämpa sig upp till ytan, blir allt plötsligt solklart.
Det är dags att välja nu. Jag har flutit med alldeles för länge.I den där strömmen som är så lätt att bara kasta sig in i och flyta med. Den finns där för dig och du följer den. Strömmen tar dig framåt, ändå vet du inte riktigt vart du är på väg. Tills du klurat ut det fortsätter du att flyta med. Vadå? Det funkar ju.
Dessutom kanske livet inte blir roligare än såhär, det kanske är såhär det ska vara? Jag flyter med, flyter med. Nöjer mig med det minsta. Inte med det bästa. Allt funkar ju. Allt är ok. Jag är ok.

Men någon har viskat i mitt öra. Vad vill du? Är det inte tråkigt att bara flyta med? Dags att simma mot strömmen istället. Dags att välja. Höger vänster. Framåt bakåt. Stanna eller gå.
Om det bara vore enkelt.
Jag måste välja nu.
2008 har precis börjat och jag kan faktiskt förändra.
Mitt liv kan vara mer än ok. Det förtjänar mer än så.

Fjärde reserv.