Sanningen om Titanic
När jag var 12 år var Titanic min absoluta favoritfilm i universum ungefär. Leonardo Di Caprio var min första stora kärlek.
Jag och min kompis Sanna var smått hysteriska, men ack så trogna, fans och plöjde varenda tidning upp och ner som innehöll ordet Titanic eller Leonardo Di Caprio. Vi följde allt bakom kulisserna-skvaller. Läste om tabbar som gjorts i filmen som man kunde se om man tittade riktigt noga. Jag minns dem fortfarande. Och ser dem fortfarande.
Vi skrev dikter om Titanic, klippte ut alla bilder vi kunde hitta på Leo (som vi kallade honom). Klistrade och tejpade in i filofaxerna. Tapetserade dörrar med Titanic-relaterade affischer. Spelade soundtracket på repeat.
För att inte tala om hur många gånger jag såg filmen. Och varenda gång grät jag.
Killarna i klassen tyckte såklart att det var löjligt. Hallå, det är ju bara en film faktiskt och det är ju fan rätt åt den där Leo Di Caprio att han dör i slutet och det är ju ändå bara en film!!!
Ja. Jag vet. Men jag var 12 år! Bara barnet! Dödligt förälskad i Leonardo Di Caprio.
Så jag trodde att jag hade läget under kontroll igår när jag tittade på Titanic tills jag skämdes. Men det var så längesen sist.
Den första timmen ungefär håller jag mig sysselsatt med annat, men det gör inte så mycket. Början är precis lika långsam som den var när man var 12 år.
Sista timmen är jag praktiskt taget passagerare på båten. Fångad, uppslukad. Med bultande hjärta och munnen halvöppen väntar jag med spänning på fortsättningen. När vattnet väller fram och krossar allt i sin väg håller jag desperat andan för mig själv där jag ligger nerbäddad i sängen.
Och jag knyter händerna så att knogarna vitnar och ber tysta böner om att de ska klara sig, Jack och Rose.
Fast jag vet att det kommer gå åt skogen. Ialla fall för Jack.
Jag vet ju att han inte kommer att överleva det här. Han kommer med blåfrusna läppar stamma fram sina sista ord till Rose innan han fryser fast på den där jäkla vrakdelen.
Det kommer att gå åt skogen.
Och sen kommer slutet. Jag gråter floder i min ensamhet. Ett helt nattsvart hav gråter jag över två påhittade människors öden. En sådan vacker historia. Med ett så sorgligt slut. Jag grinar högt i min säng och förvandlas till 12-åringen Hattie som älskar Leonardo Di Caprio över allt annat på jorden och som om kvällarna skriver dikter om Titanic i en bok med slitna pärmar.
Jag har nog aldrig riktigt kommit över det här.
Jag och min kompis Sanna var smått hysteriska, men ack så trogna, fans och plöjde varenda tidning upp och ner som innehöll ordet Titanic eller Leonardo Di Caprio. Vi följde allt bakom kulisserna-skvaller. Läste om tabbar som gjorts i filmen som man kunde se om man tittade riktigt noga. Jag minns dem fortfarande. Och ser dem fortfarande.
Vi skrev dikter om Titanic, klippte ut alla bilder vi kunde hitta på Leo (som vi kallade honom). Klistrade och tejpade in i filofaxerna. Tapetserade dörrar med Titanic-relaterade affischer. Spelade soundtracket på repeat.
För att inte tala om hur många gånger jag såg filmen. Och varenda gång grät jag.
Killarna i klassen tyckte såklart att det var löjligt. Hallå, det är ju bara en film faktiskt och det är ju fan rätt åt den där Leo Di Caprio att han dör i slutet och det är ju ändå bara en film!!!
Ja. Jag vet. Men jag var 12 år! Bara barnet! Dödligt förälskad i Leonardo Di Caprio.
Så jag trodde att jag hade läget under kontroll igår när jag tittade på Titanic tills jag skämdes. Men det var så längesen sist.
Den första timmen ungefär håller jag mig sysselsatt med annat, men det gör inte så mycket. Början är precis lika långsam som den var när man var 12 år.
Sista timmen är jag praktiskt taget passagerare på båten. Fångad, uppslukad. Med bultande hjärta och munnen halvöppen väntar jag med spänning på fortsättningen. När vattnet väller fram och krossar allt i sin väg håller jag desperat andan för mig själv där jag ligger nerbäddad i sängen.
Och jag knyter händerna så att knogarna vitnar och ber tysta böner om att de ska klara sig, Jack och Rose.
Fast jag vet att det kommer gå åt skogen. Ialla fall för Jack.
Jag vet ju att han inte kommer att överleva det här. Han kommer med blåfrusna läppar stamma fram sina sista ord till Rose innan han fryser fast på den där jäkla vrakdelen.
Det kommer att gå åt skogen.
Och sen kommer slutet. Jag gråter floder i min ensamhet. Ett helt nattsvart hav gråter jag över två påhittade människors öden. En sådan vacker historia. Med ett så sorgligt slut. Jag grinar högt i min säng och förvandlas till 12-åringen Hattie som älskar Leonardo Di Caprio över allt annat på jorden och som om kvällarna skriver dikter om Titanic i en bok med slitna pärmar.
Jag har nog aldrig riktigt kommit över det här.
Kommentarer
Postat av: thomas
när hon viskar fram "jack, jack!" med sin hesa röst måste man vara onde riddar kato för att inte få en klump i magen. grym film i a f.
för övrigt har jag fortfarande samma känslor för en idol jag hade när jag var tolv. tycker fortfarande att han är tuffast i världen när han pekar finger åt fans och säger att han är bäst i världen. du vet nog om vem jag talar
Trackback