Hattie

Vill byta ett par byxor på H&M. Står först i kö i en evighet, tillsammans med mammor med barnvagnar som varit i Västermalmsgallerian och myst och fikat hela dagen. (Maria, lova mig att du aldrig blir sån!!).
Mammorna med barnvagnar står och gullar med sina bebisar så de märker inte ens att det är deras tur.
Nåväl. Detta fenomen kan jag skriva om en annan gång.
När jag tillslut kommer fram till tjejen i kassan frågar jag på ett försynt och trevligt sätt om hon möjligtvis vet något om mina byxors vara eller icke vara. Om de kanske händelsevis finns på något h&m-lager?
"Njaee..alltså...De finns ju inte på lagret", får jag till svar samtidigt som hon ser frågande på byxan som om hon aldrig någonsin sett den förr.
"Du kan ju ta en sväng där borta och kolla" föreslår hon sedan. Eh. Jag tog just en stor jävla sväng och hittade dem inte. Det är ju därför jag står här nu och det är ju därför jag dessutom har stått i den här långa, trista kön och svettats.
"Annars kan du ju fråga någon på golvet" försöker hon tillsist.
Jaha. Nu hajar jag. Det här är inte hennes område. Hon står ju faktiskt i kassan! Och hela hennes kroppsspråk skriker: "Sluta störa mig här. Sluta fråga om saker som jag inte vet någonting om. Fråga någon annan!".
Jag skulle mer än gärna fråga någon som är "på golvet". Det är bara ett litet problem: Det finns ingen på golvet.

Sura är de.