Hattie

En liten oslipad diamant kan man nog kalla mitt blivande hem för.
Högst upp på sjätte våningen med ett litet snedtak, fönster och cériserosa gardiner ligger det.
Om man är lång kan man se Sacre Coeur från fönstret. Om man är kort ser man bara knopparna på tornet, men vad gör det?
Jag har hittat ett hem.

Gårdagen var nog den mest intensiva dagen i mitt liv. Jag flängde fram och tillbaka, till öst och till väst, som en tok. Och jag vågar nog påstå att jag numera är några erfarenheter rikare.

Om rummet som du ska flytta in i stämmer in på något av följande påståenden så avråder jag starkt.

1. Det luktar kattpiss i rummet. Sådan där frän kattpiss-lukt som inte försvinner hur mycket man än skurar.

2. Rummet, som enligt annonsen ska vara "möblerat", består av en säng och en byrå. Slut.

3. Rummets klädkammare är nästan lika stor som själva rummet.

4. Det står en mikrovågsugn och en bergsprängare från 80-talet inne i klädkammaren. (Party party)

5. Mikrovågsugnen är också det enda "köksredskap" som finns och det är där du ska tillreda din mat under tre månaders tid.

Jag och Lina avrådde oss själva och flydde fältet.
Trötta, uppgivna och smått desperata/hysteriska/nära sammanbrott (jag alltså) bestämde vi för att styra våra steg mot Pigalle igen, mot en bar med nästintill gratis öl, för att muntra upp oss.
Och jävlar, vad muntra vi blev. Det som hände sedan är en lång historia.
Men huvudsaken är att jag numera har ett hem i Paris. Mitt hem.

Nu kan jag åka hem med lättare hjärta, utan ångest. Mission completed.

Det är sol idag.