Hattie

Två dårar, lyckliga i den parisiska natten, på en cykel.
Sjungandes på en sång- Brunosången.
En flaska vitt.
Sång, skrålande och skrattande.
Tout était bien. Trop bien.
Men så kom den lilla vurpan, vurpan då den lilla bak på pakethållaren flög av,
landade på magen, krossade vinflaskan och skrapade upp en armbåge och en vrist.
Några äldre män förbipasserande.
Ca va, mademoiselle? Tu t´as fait mal?
Men icke.
Två dårar, hysteriskt skrattande (en av dem något haltande).
Fällandes en tår över det spillda vinet.
Två dårar fortsatte sin färd i den parisiska natten.
Tystnad.
Allt var ändå Brunos fel.


Nej, detta är ingen vacker, men taskigt skriven, dikt.
Detta var jag och Lina i tisdags kväll.