Alkoholdemonen. 15 alvedon senare...
Det är en vacker morgon. Frosten ligger fortfarande kvar på bilarna och glimmar som tusen miljoner miljarder glasskärvor i solljuset.
Jag ligger i sängen och slickar mina sår.
Lotta och jag har en tradition. En tradition som vi tyvärr måste lägga ner, bara en vecka efter att den fötts.
Vi har nämligen inga gränser när vi är tillsammans. När vi slår våra kloka huvuden i hop kan vi göra storverk.
Vi bubblar av idéer, sprudlar och alltihop verkar sådär rimligt. Logiskt. Realistiskt. I sällskap med alkoholdemonen.
Dagen efter verkar det som om alla de där bra idéerna, de som för ett par timmar under gårdagen kändes helt revolutionerande för mänskligheten, bara är skräp. Vi har blivit förgiftade av alkoholdemonen.
Alkoholdemonen kan få en att göra de mest underliga, förvirrade, men också trevliga saker.
Alkoholdemonen bestämde tillslut att kvällen skulle avslutas med en taxifärd.
250 kronor fattigare är jag nu efter att ha tappat vett och sans och tidsuppfattning så att taxametern hunnit ticka iväg till 91 kr. En kvart försenad rullade jag in i taxin.
Vi pratade om livet, jag och taxichauffören. Den här känslan av att vilja dela med sig av hela sitt liv till främmande människor är också en följd av alkoholdemonens framfart. Det kändes till exempel helt naturligt att berätta om problemet med elektriciteten i min lägenhet. Taxichauffören verkade mycket förstående.
Väl framme ansåg jag att han hade varit så förstående och snäll att han förtjänade lite dricks. Så jag tömde min rosa plånbok på småpengar och gav honom hela 5 kronor. Eller om det var 5,50?
Billig terapi ialla fall.
15 alvedon senare känner jag mig redo att inta halvliggande position i soffan med pizza, chips, Fucking Åmål och världens bästa Hedvig som sällskap.
Release me.