Hattie

Igår sa jag åt mig själv på skarpen. Inga fler undanflykter. Inga ursäkter. Inga "jag ska bara...".
Inte springa runt på stan med Mille, inte börja städa i garderoben, inte börja leta efter damm bakom sängen.
Plugga var det ja. Just det.

Se hur bra det går. Se hur motivationen och inspirationen flödar.
Öroninflammationen måste ha tagit med sig en bit av min hjärna, för den fungerar helt plötsligt inte.
Jag har blivit blind och tappat läs- och skrivförmågan samt drabbats av allvarliga koncentrationssvårigheter. (Att efter en två timmars lång föreläsning bara lyckats ha kludda ner en snirklig blomma i kollegieblocket så överväger jag starkt ifall jag inte har någon slags bokstavskombination ändå).

Ser fram emot nästa vecka då jag, Lina och Erik har date.
Ser fram emot att penicillinkuren ska ta slut.
Ser fram emot att få gå in mina nyinköpta älsklingar imorgon. (Jo, jag vet att det snart är vinter, men mina vackra och välskapta fötter förtjänar ett par hela och rena skor som inte luktar gödselhög/Roskilde/förjävligt).

Ser inte fram emot att ägna resten av kvällen åt studier. Sitta med glasögonen långt ner på näsan och läsa för brinnande livet.

Kan inte någon komma och röva bort mig?
Nej just det, inga undanflykter var det ju. Inga ursäkter.

Öppnar boken....nu.