Hattie

Jag insåg det idag. Vi är liksom vuxna nu. 
607:an färdar mig bakåt i tiden, tillbaka till det som var, men som inte längre finns. Inga fler häng-kvällar hemma hos Frederik, inga fler skogspromenader i Kärrdal, inget mer ropande i Eivorsbacken sent om kvällarna, ingen mer plundring av Tessies (föräldrars) barskåp, inte sitta längst bak i bussen och sjunga sånger på fyllan, inga oändliga telefonsamtal om kvällarna, inga kramar i Rudbecks cafeteria.
Vi är vuxna nu och går åt olika håll.

Hur går det för er, vänner? Är ni bra på att vara vuxna? Jag suger.
Vaknade tjugo i tio idag och insåg att jag aldrig skulle hinna till föreläsningen.
Som jag sagt tidigare: allt är Milles fel! (Eller Brunos). Trots penicillinkuren lyckades vi hälla i oss en del alkoholhaltiga drycker igår. Vi slutade vid Mariatorget i oidentifierbart tillstånd.

Morgonen och större delen av dagen har spenderats i horisontellt läge. Min mage skvalpade av gammalt vin och huvudet kändes som en blyklump.
Richard åt kräftor så att det sprutade. Jag lekte med ett av de stackars döda djuren. Han stirrade sorgset och hopplöst på mig. (I den mån en död varelse kan stirra). Som om allt hopp var ute. Och det var det ju. Han var ju död. Aldrig ska jag äta kräftor.





Nu plugga.