Räddad
Jag faller. Sitter i en seminariegrupp och diskuterar svenska dialekter.
Svenska I, 30 poäng. Bla, bla, bla. Vi ordbajsar hit och vi ordbajsar dit. Pretton är vi allihopa. Pretton är vi allihopa. Kom igen, nu sjunger vi prettosången allihopa!
Diftonger bla, bla och vokalbortfall bla, bla. Paniken växer i bröstet. Vad gör jag här?!!
På kafferasten ser jag mina gamla lingvistvänner passera förbi. Jag sätter mig vid C-korridoren och jag faller.
Neråt. I allt det svarta. Försöker ta mig samman. Men efter en livlig diskussion om mäns respektive kvinnors dialekter så vill jag kräkas rakt ut på bordet, över mina papper, över min fina ceriserosa mapp, över alla som sitter i rummet.
Jag flyr.
Och jag faller.
Men så plötsligt, en hand, någon drar upp mig. Jag står och vinglar i några sekunder innan bitarna faller på plats.
Någon har räddat mig. I sista sekund.
Södertörn på torsdag. Nu är jag äntligen på väg någonstans.
Jag lovar och svär att jag ska göra mitt bästa. Jag lovar och svär att jag ska komma i tid. Jag lovar och svär att jag ska vara duktig nu.
Imorgon ska jag jaga kurslitteratur. Imorgon börjar det. Det nya livet? Kanske. Eller mitt gamla, fast med en bättre fortsättning bara. En annorlunda version.