Samtal med mig själv.
H: Jag är så otroligt trött på mig!! Kan du inte bara lämna mig ifred?
H: Haha, you wish. Men mig blir du aldrig av med.
H: Jag misstänkte det. Kan du inte bara låta mig vara ifred en stund åtminstone? Jag behöver tänka.
H: Tänker gör du ju hela tiden. Ändå kommer du inte fram till något vettigt.
H: Och vad menar du med det?
H: Du vet ju vad du borde göra, men ändå gör du det inte. Du sitter i en jävligt skum situation som bara du själv kan ta dig ur. Du har satt dig där själv, ändå klagar du. Det går inte riktigt ihop?
H: Du är så jobbig. Det är inte så enkelt.
H: Det är aldrig enkelt när man gör det svårt, vet du. Du kan om du bara vill.
H: Men jag vill nog inte...
H: Och där har vi problemet. Jag är bara så trött på ditt ständiga gnäll. Du behöver inte vara så destruktiv. Förresten så får du skylla dig själv. Den som gett sig in i leken...
H: Måste du vara så förnuftig jämt?
H: Någon måste ju vara det.
H: Vi kanske ska skita i det här. Gå skilda vägar. Jag är så jävla trött på dig och din taskiga attityd.
H: För att inte tala om hur trött jag är på dig. Du bara velar hela tiden, gräver ner dig i småsaker och väljer att vara olycklig. Skyll dig själv, som sagt. Jag tänker inte hjälpa dig mer.
H: Dra åt helvete.
H: Du med.
Vad skönt det kunde vara om man kunde göra slut med sig själv.
Jag är så trött på mig.
Men man kan inte fly från sig själv. Tyvärr.
Nej, jag är inte schizofren.