Hattie

Läser dagbok och gråter.
Det står ju där, på varenda sida, klart och tydligt, med stora bokstäver.
Allt det som jag redan visste står där. Det är redan tänkt och formulerat och nerskrivet. Hundra gånger om.
Papercuts i fingrarna. Jag gråter över den stackars människan som har skrivit det. Det är synd om henne.

Vem lurar jag?
Bara ord.
Känner mig smutsig.
Jag vill.
Men jag kan inte.
Allt är precis som det alltid har varit.
Du kan välja.
Jag kan inte.
Vet du vem jag är?
Du frågar inte, vill inte veta.
Vem är du egentligen?
Hur ska jag kunna komma nära när du inte låter mig.
Jag kommer ändå att tro på att jag faktiskt betydde något för dig.
Det är någon slags tröst.