Hattie

Ibland är det skönt att sätta på sig verklighetsglasögonen och inse fakta. Ta itu med verkligheten. Så som den är. Inte försköna eller förfina. Utan bara inse att saker och ting är som de är. Visst gör det ont. Det svider, det blöder, det bara går sönder inuti.
Jag har varit blind. Men nu ser jag igen. Verkligheten. Baby, I've been a fool.

Igår bröt jag mot alla regler (ja regler enligt mig själv då) som finns att bryta mot.
Första regeln: Inte ringa fyllesamtal. Särskilt inte på en måndag då normala människor ligger och sover.
Jag ringde. Och på en måndag. Till en normal stackars människa som låg och sov.
Därmed bröt jag också regel nummer 2 som handlar om att ha lite anständighet, lite självrespekt för fan, i kroppen. Den måste ha runnit ut med alkoholen.
Tredje regeln: Hålla sig långt borta från Fredsgatan. (Numera även kallat Stengatan. Man tror att man blir smart och kreativ när man har druckit alkohol). Men visst var det min lilla stjärt som skymtades på dansgolvet där igår. (Det gjorde även Timbuktus lilla stjärt, men det är en annan historia). 
Vi som bara ett par timmar tidigare suttit och spytt galla över hela Fredsgatan och dess innehåll.
Grovt regelbrott. Grovt. Vi får hoppas och be för att ingen såg mig där i folkmassan. Det kan ha varit någon annan ju. Min elaka tvillingsyster, till exempel.
Trots att kvällen inte riktigt gick helt enligt planerna så vaknade jag med verklighetsglasögonen på nästippen idag.
Och det kändes skönt. Och det gjorde bara lite ont.

Jag har fått mitt liv tillbaka.

I will recover.