Hattie

...men inte om man är pank. Då gäller det att vara innovativ istället. Jag svängde förbi min kära mor och passade på att inventera kylskåpet, knåpa lite med symaskinen och samtidigt ta ett tyst farväl av lägenheten.
Lilla lägenheten. Snart tillhör du någon annan. Det känns lite sorgligt ändå.
Det finns så mycket minnen där som har samlats i väggarna. Om nätterna viskar de hemligheter till varandra.
Minnen, minnen. Jag har suttit på balkongen i sommarnatten, ringt samtal till andra sidan jordklotet. Lotta och jag har haft många fina stunder, allsång till klink på pianot, ivrigt diskuterat livet och framtid, det förflutna och sånt som varit. Jag har gråtit minst tusen tårar i kudden där, men skrattat minst lika många skratt. Jag har varit kär, olycklig, galen, sjuk. Jag har saknat och väntat. Allting sitter i väggarna.
Därför känns det sorgligt. Men livet går ju vidare. Det gör det alltid. För det måste det.

Min mor och Gudinnan har bekantat sig ikväll. Att påstå att min mor blev överlycklig är antagligen helt fel ord. Hon skrynklade bara ihop ansiktet och pep något om storleken... Fast sedan var hon tvungen att klämma ur sig att den var fin ändå. Fin, men alldeles för stor.

Puss och kram