Hattie

Det hände något roligt på tunnelbanan imorse. 

På morgnarna kryssar man genom folkmassorna som en levande död. Stirrar tjurigt ner i marken och står och trängs i tunnelbanevagnen bland morgonandedräkt, tantparfym och kaffedoft.
Att få en armbåge i huvudet eller för all del en ryggsäck i ansiktet är helt normalt och ingenting att börja tjafsa om.
Man är helt enkelt för trött för att ens orka höja småsurt på ena ögonbrynet åt någon.
Men idag var det action på tunnelbanan.

Det är vid T-centralen, älskade hatade T-centralen, som det händer. Tåget bromsar in.
Alla ska av. Alla hundra miljoner människor ska av. På en gång. Det är en ihärdig ström av guppande människohuvuden, mössor och väskor. Sist ut kommer en man, bryskt utknuffad av en annan man.
De hamnar mitt framför dörrarna och börjar gapa högt och upprört på varandra. Något om vem som knuffat vem först.
Så mitt i morgonrusningen blir vi åskådare till ett vilt, ursinnigt "slagsmål".
De har placerat sig väldigt ostrategiskt precis så att de blockerar dörrarna. Vi står snällt kvar på perrongen och ser på när två vuxna människor "slåss".
Nu har de tagit fram det verkligt tunga artilleriet. Fast deras slagsmålsteknik påminner mest om hund- eller möjligtvis kattsim. De liksom vevar, vispar och klöser rakt ut i tomma luften. 
Åskådarna har börjat tröttna rejält och den ena mannen ger upp, får ur sig något spydigt och avslutar "slagsmålet"
med att sticka upp sitt finger i luften. Det långa.

Måste jag tillägga att det efter denna dramatiska händelse lade sig en något generad och kompakt tystnad inne i vagnen.
Själv blev jag fnissig och kissnödig.

Jag tyckte det var roligt.