Hattie

Idag är det som att förflyttas från helvetet till himlen. 
På det ena jobbet har vi det svettigt som nere i självaste helvetet. Där springer folk runt och petar ilsket på varandra med sina eldgafflar.
På det andra jobbet: lugnt och stilla. Tyst. Fridfullt. Ingen som varken stressar eller skriker en i örat. Tar det lugnt uppe på ett sockervaddsmoln och spelar harpa.
Jäkla pissdag.
Jag i tårar på tunnelbanan. Så patetiskt. Men jag det enda jag orkar tänka är att jag är så himla trött. Ibland tror jag faktiskt på allvar att min kropp kommer att sluta fungera. Om någon andas på mej blåser jag omkull. Om någon skriker på mej går jag sönder.
Överkänslig och dramatisk, kanske, det är som ni vill. Men jag behövde tio minuters gråt för att orka vidare den här dagen.
Jag har inte fällt en tår på mycket länge. När jag kommer hem ska jag slå lite på en kudde. Alternativt sparka in dörren. Det gjorde jag under min tid som au-pair en gång. Resultatet blev dock bara en mycket svullen fot.

Men! Det är bara att ta nya krafter, som någon hurtig jävel skulle uttryck det, så nu lägger jag upp en Framtidsplan i avsaknad av både kudde och dörr, som ser ut lite såhär:

1. Skrapa trisslotter.
2. Vinna hutlöst med pengar på trisslotterna.
3. Betala av skulder och utbildning.
4. Försvinna. Poff!