Lingvisten
När jag pluggade lingvistik var fonetik en av delkurserna. En gång blev vi tvungna att skriva en liten uppsats (snarare en A4) om dialekter. Arbetet gick ut på att välja en dialekt som man tyckte om och sedan analysera och transkribera den.
Givetvis, och utan den minsta tvekan, valde jag skånskan.
Såklart! Skånskan med de rotiska r:en (jag är en nörd), skorrandet, de sköna glidningarna. Skånskan var som min framtida mans dialekt: ljuv musik.
Men nu har jag stött på bekymmer.
Under dessa två dagar har det nämligen ringt två personer med denna (fantastiska?) dialekt till växeln här på jobbet. Och jag förstår absolut ingenting.
När jag har frågat ungefär fyra gånger vad saken gäller och vem de söker och fortfarande inte förstår måste jag tillslut utnyttja makten som receptionist och trycka på koppla samtal-knappen. Så kopplar jag in till någon annan stackare som måste sitta där och försöka klura ut vad som sägs i andra änden.
Vips, så är samtalet borta och problemet ur vägen.
Men ändå. Jag skäms. Skäms över att jag en gång i tiden var "expert" på dialekter och som nu inte ens förstår gammal hederlig, bräkig skånska.
Det här bådar inte gott inför framtiden, om man säger så.