Hattie

Jenny är bra. Det är väl fan att hon inte är här.
För den där rastlösheten som pirrar inuti, det där smygande trycket över hjärtat, det kan jag inte förklara. Inte ens för mej själv.
Men hon bara vet.
Slits mellan hjärta och hjärna. Och sen tänker jag att livet är kort. Så kort. Och inte ska man väl sitta och gegga och vara olycklig när man kan vara fri som en fågel och vara lycklig?

Det är något svennigt med den svenska sommaren.
Och grädden på moset, det svennigaste av det svenniga, är Ernst och hans sommarprogram.
Ernst kan verkligen allt. Sy, måla, snickra, laga mat, fixa, trixa och plantera blommor. Han är en riktig karla-karl den där Ernst.
Jag är djupt försjunken i (och numera ett stort fan av) Ernsts sommar. För där är det alltid sol. Och allt blir bara sådär jättefint. Och Ernst är bara sådär superglad och entusiastisk inför allt. Som ett barn på julafton, full av förväntan.
Jag ska bli lite mer som Ernst. Promenera runt barfota med uppkavlade jeans, ta upp en näve grus, känna småstenarna mot handflatan och tycka att varenda liten sten och kotte på jorden är fascinerande.
Nej, nu tror jag väl ändå att jag håller på att bli galen.