Hattie

Om jag fick byta namn nu så skulle jag genast byta till Fröken Fläng.
För tillfället är jag hon.

Frilansseminarium ikväll. Inspirerande, imponerande men framförallt: skrämmande.
Jag sliter mitt hår. Jag vrider och vänder mej i sängen. Sömnlösa nätter. Kan inte äta. 
Det är som om jag ser målet någonstans långt borta i horisonten, suddigt och abstrakt. Ändå vet jag att det finns där och väntar på mej. Väntar på att jag ska passera mållinjen, slänga mej huvudstupa över den, gråtfärdig, utmattad, känslan av att vara i mål. Att vara framme. Äntligen!
Men  vägen dit är så lång. Så oändligt lång. Det är som att springa barfota med tusen nålar under fotsulorna.
Jag vill vara framme nu.

Blogginläggen är för tillfället lika osammanhängande som jag själv.

Fint ändå att Elin ringde idag och var smått bekymrad efter att ha läst det senaste inlägget.
Folk bryr sej. Och det är fint.
Det får mej att orka springa alla de där långa, svåra milen. Med tusen nålar under fotsulorna.