Hattie

Jag sitter i soffan och skriver och räknar febrilt. Sliter mitt hår emellanåt. För hur jag än räknar och hur jag än vänder på siffrorna så kommer jag hela tiden fram till samma tragiska slutsats:
Jag är fattig.
Det är tacken för att man springer som en tok mellan tre jobb varje vecka. Min mage är trasig. Klappar snart ihop. Stänger av.
Återigen: TACK CSN! Tusen tack för ert stöd!

Är så trött på:
- Att vara fattig
- Att ständigt ha lätt fladdrande panik i bröstet
- Att ha en liten ångest sittande i bakhuvudet
- Att oroa mej för framtiden
- Att oroa mej för nuet
- Att räkna mina icke-pengar (Tack CSN)
- Att jobba
- Att göra nånting överhuvudtaget
- Att vara sjuk och ful
- Att bara vara ful
- Att vara vuxen

Men nu ska jag sluta klaga, för ingen orkar lyssna på mitt eviga "jag är luspank"-gnäll. Förutom Sofia möjligen. Var är du?
Nej, ingen orkar prata eller ännu mindre hänga med en gnällspik. En partypooper.

Snart köper jag ett torp och flyttar ut i skogen. Skriver min bokjävel och tjänar lite pengar.
Men jag är inte bitter.
Inte det minsta.